Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Är man verkligen vad man heter?

BOK Charlotte Hagström : Man är vad man heter. Carlssons

Annons
Det är svårt att föreställa sig att vårt kungapar, istället för Carl Gustaf och Silvia, skulle haft namn som Conny och Ulla-Britt. Lika svårt är det att tänka sig att de skulle ha smeknamn som \"Challe\" och \"Silvan\". Olika namn ger olika signaler.

Etnologen Charlotte Hagström undersöker i \"Man är vad man heter\" våra namn och vad de betyder för den som ger det och för den som bär det. Men framför allt vill hon ta reda på vad den som ser eller hör namnet får för intryck. Hon skriver underhållande på ett lättflytande språk fyllt av exempel, ibland blir hon dock ostrukturerad och tvekar inför att dra slutsatser. Att ämnet är känsligt kan säkert ha bidragit. Folk blir arga om deras namn kritiseras. Våra namn är en del av vår identitet. Att stava eller uttala dem på fel sätt upplevs lätt som kränkande. Att utse dem till typiska \"socialgrupp 3 namn\" är förstås ännu värre. Förmodligen vore det också direkt felaktigt. Titeln på boken kunde lika gärna ha varit \"Är man vad man heter?\" Och svaret är, åtminstone delvis, nekande. Vi väljer sällan våra namn själva. Därmed säger namnet egentligen mer om våra föräldrar än om oss som bär det. Även om det kan signalera hur gamla vi och varifrån vi kommer.

Tittar vi bakåt kan vi upptäcka att dagens bruk med flera förnamn uppstod på 1500-talet. Inspirationen kom från de utländska hoven. Den svenska adeln var snabbast med att ta efter, därpå borgarna. På 1700-talet hade de flesta från dessa stånd två namn. Först på 1800-talet började det bli vanligt bland hela befolkningen. Av den här korta historiken kan man skönja en annan tendens - namn har en särskiljande funktion. De övre klasserna vill skilja ut sig från de lägre. \"Vi\" ska skiljas från \"dom\". Men de lägre klasserna tar efter och därmed försvinner effekten av ett särskilt namnbruk och måste ersättas av ett annat.

Idag lever vi i ett internationellt samhälle där namnen, åtminstone i västvärlden, blivit mer likriktade. Amerikanskt- eller engelskt färgade namn har blivit vanliga. Media och kulturvärlden inspirerar till namn som Kevin och Britney. Några anammar dem, andra tycker inte att de passar för svenska barn och menar att namnet bör vara förankrat i vår historia. Men kanske kan det vara en fördel för den som växer upp i dag att ha ett namn som är gångbart i många länder. En annan aspekt är att vi har fått ett marknadssamhälle där vi kan höra uppmaningar som att tänka på oss själva som varumärken. I så fall blir det viktigare vad vi heter. Hagström låter några människor med \"utländskt\" klingande namn få vittna om sina erfarenheter av arbetsmarknaden. Flertalet upplever att de många gånger blir bortsorterade enbart på grund av namnet. En iransk man berättar om att han använder ett svenskt förnamn när han söker jobb och ett iranskt privat.

Hagström ger inga definitiva svar, utan ställer olika röster mot varann. Ska man försöka sammanfatta dem låter det ostämt men nog kan tonarten skönjas. Visst drar folk slutsatser om vilka vi är utifrån vad vi heter. Men vad de uppfattar säger lika mycket om dem som om oss.

Fredrik Borneskans

Mer läsning

Annons