Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Att inte vilja förstå det riktigt otäcka

/

Det finns ett moraliskt ansvar att inte blunda för övergrepp, skriver Bertil Lindström.

Annons

Ett antal framstående fackhistoriker har riktat stark kritik mot en ny bok av Jan Guillou, Att inte vilja se. Tesen i denna bok är att människor i den svenska borgerligheten inte visste något om förintelsen, innan koncentrationslägren öppnades i maj 1945.

Historikerna kan dokumentera omfattande publicering i svenska tidningar om bland annat judeutrotning från 1942/43. Dåtida intervjuundersökningar pekade dessutom tydligt på att artiklarna inte bara hade lästs utan också gjort starkt intryck på läsarna. För övrigt öppnades Auschwitz av sovjetiska trupper redan tidigt under 1945.

Därmed borde det vara helt klart att man visste tillräckligt mycket för att förstå att det handlade om fruktansvärda övergrepp, även om den totala omfattningen preciserades först senare.

Det går alltså inte att hävda att framträdande svenskar inte visste om de ogärningar som begicks. Hur skall man förresten förklara omständigheten att Raoul Wallenberg hade sitt uppdrag i Budapest som svensk diplomat?

När hela tesen om aningslös okunskap och därtill hörande oskuld kan avvisas blir det hela desto förfärligare. Här fanns en utbredd ovilja att förstå och dra slutsatser av vad man visste. Detta skall inte avgränsas till svensk borgerlighet. Också andra framträdande svenskar från olika politiska läger var medskyldiga.

Det kan vara dags att se själva mentaliteten att ignorera och avfärda i vitögat. Kristallnatten den 10 - 11 november 1938 blev den första riktigt offentliga manifestationen av tyska judeförföljelser. Den 17 februari 1939 höll studentkåren i Uppsala det så kallade Bollhusmötet, där en majoritet uttalade sig emot att tillåta judiska läkare från Tyskland att komma till Sverige och utöva sitt yrke. En teologie studerande pläderade för hård barmhärtighet gentemot de judiska läkarna.

Många av de framträdande nej-sägarna vid detta tillfälle liksom många som senare aktivt ignorerade förföljda blev senare företagsledare, höga ämbetsmän etcetera i Sverige. De hade inte begått några brott mot svensk lag, men de undgick också att ställas till svars moraliskt.

Den här oviljan att förstå det riktigt otäcka återkommer vid olika tillfällen. Ett exempel: För några år sedan hävdades på allvar att apatiska flyktingbarn var manipulerade, rentav drogade – något som sedan visade sig sakna grund.

Albert Speer lyckades rädda sitt liv genom att förklara att han inte förstod den fulla vidden av Förintelsen, innan den förklarades i samband med Nürnbergsprocessen. Han undgick dock inte ett flerårigt fängelsestraff. De ansvariga borde ha förstått!

Domen mot Albert Speer borde ses som normerande för hur världssamfundet ser på moralen kring Förintelsen och de motsvarigheter, som återkommer alldeles för ofta!

Mer läsning

Annons