Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Även solen stod på förbrytarens sida

I fjorton år levde Herta Müller i total dödsångest i Rumänien.
Vilken dag som helst kunde säkerhetspolisen Securitate göra slut på hennes liv.
I exilen i Berlin har hon utvecklat ett författarskap som allt oftare nämns i samband med Nobelpriset.

Annons
I sin senaste roman "Kungen bugar och dödar", som nu kommer ut i svensk översättning, använder hon erfarenheterna från förföljelserna i Rumänien och utanförskapet i sitt nya hemland Tyskland.
Herta Müller beskriver en rädsla som aldrig släpper. En ångest som syns, smyger sig in i rösten, deformerar blicken och kletar sig fast vid varje föremål i omgivningen. Inte ens naturen ger rädslan andrum. Den vackra dalen invid den tysktalande bondby, där Herta Müller växte upp, blir en del av hotet. Lika skräckinjagande som hennes triviala ägodelar som säkerhetstjänsten avsiktligt flyttar runt i lägenheten för att hon ska veta att de har varit där.
När man själv är helt kaputt i nerverna blir även den intakta naturen en provokation. Landskapet ligger där helt oberört och likgiltigt inför de förbrytelser som pågår varje dag i den stat som det onekligen är en del av, förklarar Herta Müller.
Hon berättar om solnedgångarna som är vackrare över Svarta Havet än någon annanstans. Under Ceausescus styre var det dock få förunnat att få njuta av dem. Flera av hans pråliga residens låg vid havet och när diktatorn var där med sin klan under somrarna spärrades stora delar av den rumänska kusten av.
För oss förföljda var solen en opportunist som lyste på förbrytaren. En medbrottsling som bytt sida. Den där skitnaturen kan inte vara oskyldig, den har gjort sig till en del av staten. Det var så det kändes, säger Herta Müller.
Hon skrattar, väl medveten om den naturdyrkan som ingår som ett obligatorium för oss svenskar i vår självbild.
Några svenska vänner på besök talade om sin härliga semester hemma i Sverige. "Vi var ute i skärgården och såg knappt en enda människa", sade de till mig, minns författaren.
Men de kunde vara trygga i sitt samhälle, ett sådant samhälle kan man vila sig ifrån några dagar i naturen. I ett samhälle som hela tiden riktar dödshot mot dig finns ingen vila. Säkerhetspolisen kan bestämma att din tid är kommen oavsett om du är hemma i våningen eller promenerar i skogen, om du sitter på ett tåg eller går i en park.
På 80-talet träffade Västtyskland ett avtal med Rumänien som tillät tyskspråkiga rumäner att utvandra i utbyte mot västtyskt bistånd till Ceausescus bankrutta regim. Länge vägrade Herta Müller att emigrera, men efter allt intensivare påtryckningar lämnade hon sitt land 1987.
Jag lever, det var det enda känsla av glädje jag kände när jag kom till Berlin. Jag njöt av att för första gången kunna gå runt och städa i min lägenhet utan att känna mig rädd.
Herta Müllers redan lågt ställda förväntningar på det fria livet i Väst vändes snabbt i besvikelse. Hon kom till Tyskland i en tid när Ceausescu med några små gester - som att låta Rumänien delta i den av östblocket bojkottade Olympiaden i Los Angeles 1984 - lyckats bli Västvärldens favorit bland kommunistiska despoter i Öst.
Vad han utsatte sina undersåtar i Rumänien för var knappt någon intresserad av. Man ville inte veta, det var bekvämast så, var den attityd jag mötte.
Några år senare upprördes Herta Müller när hennes tyska vänner motsatte sig Nato-ingripanden för att stoppa folkmord och etnisk rensning i Bosnien.
Vi är pacifister sade man förstrött, medan folk mördades eller fördrevs i en skala som vi inte sett sedan 1945. Vad vi i Tyskland har att lära oss av nazismen är att vi aldrig mer får stå och se på.
Varje dag i fjorton år önskade Herta Müller livet ur den paranoida tyrannen som var ansvarig för att hon och miljontals andra rumäner fick sina liv ödelagda. När bilderna där Nicolae Ceausescu och hans fru Elena avrättas med nackskott efter folkupproret 1989 rullade i tv-rutan föll hon i gråt.
Jag såg honom i första hand som en människa i djupaste dödsångest. Han var åter den enkle bonden, totalt hjälplös. Jag grät också för att jag hade överlevt honom, jag till skillnad från de hundratusentals han hade skickat i döden under sina 24 år vid makten. (PM)

Mer läsning

Annons