Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

AVS. ISRAEL — SÅ ÄR DET JU I SVERIGE

Annons
Vackra blåa band virvlar i luften från bilarnas antenner och backspeglar i Tel Aviv. Israelerna harväl inte orkat ta bort banden sedan nationaldagen i våras, tänker jag och flanerar långsamt i stekhettan längs avenyn Allenby, mitt i citysmeten.
Men så ser jag ännu fler bilar med illorange band. Mer poppis givetvis. Orange är ju snyggare. Men ändå: Varför färgband?
Jag träffar min israeliske vän Meir på café Bialik på Allenby. Han förklarar att inte ens han visste vad färgerna symboliserade för någon månad sedan. Därför og han tacksamt emot det snyggare orange bandet vid ett rödljus från en ung tjej som gratis knöt fast bandet vid backspegeln. "Heja Holland!" tänkte han halvslappt.
Tillbaka på jobbet reagerade en kollega förvånat: Stöder du verkligen bosättarna i Gaza?
De blå och orange banden är nämligen frågan som klyver dagens Israel. Orange är färgen för de som kräver att Israel ska fortsätta ockupationen av Gaza. Medan det
blåa laget stöder premiärminister Ariel Sharons utrymningsplan i mitten av augusti.
Frågan skär djupt genom Israel. Dels på grund av själva sakfrågan. Ger utrymningen av Gaza fred eller inte? Många israeler har noll förtroende för motparten efter den senaste, pågående Intifadan. "Palestinierna vill fortfarande samma enda sak, det
som de velat göra sedan Israel bildades 1948: kasta ut judarna i Medelhavet", säger en kolerisk taxichaufför som har orange band hängande lite överallt på bilen.
"Man kan inte lite på araber! De vill aldrig ha fred med oss!".
Möjligen. Ur israelisk synvinkel är ändå den en svåraste frågan en annan. Idag står för första gången i modern tid jude mot jude i en konflikt. Vissa bosättare har sagt sig vara beredda att använda vapen. Att skjuta mot israeliska soldater.
Det är något nytt, unikt, djupt chockerande, närmast traumatiskt för flertalet israeler. Hamas och Jihads raketer, bomber och beskjutningar är en sak. "Deras terror tillhör vardagen" säger Meir. "Men att Israel hotas inifrån! Det är ofattbart! Detta är början på slutet för staten Israel!" halvskriver han.
Domedagsprofetior, ilskna provokationer och fräna verbala konfrontationer tillhör emellertid den israelska vardagen, på ett sätt som är väsensfrämmande för en blåögd svensk.
En morgon längs strandpromenaden i Tel Aviv ser jag två bilar som krockat. De två männen skriker könsord, vevar med armarna, ser ut som om de ska ta livet av
varandra.
När polisen kommer till olycksplatsen är förvandlingen total. Förbluffat ser jag bilförarna tala med varandra, lugnt och avspänt. Som bästa vänner. De skrattar till och med.
Är det därför som svenska experter på Israel och Palestina så ofta hugger i sten när de försöker analysera konflikten? Två personer som tokskriker på
varandra måste ju innebära evigt, oförsonligt hat. Så är det ju i Sverige.
Men det är väldigt långt till samförståndspolitikens Sverige från Mellanöstern. I strid mot alla mina svenska instinkter ryar jag ilsket åt servitrisen på café Bialik för till slut att få notan.
Hon kommer med den som ett skott. Bra dricks får hon också.

Mer läsning

Annons