Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Badjävlarna kom för att stanna

/
  • Lars Ragnar Forssberg

Annons

Lars Molin – Mitt i berättelsen är titeln på en biografi som dramaturgen Gunilla Jensen skrivit om den folkkäre berättaren. Det är ett helporträtt av Lasse, han kallades så av dem som arbetade med honom. Boken väcker många minnen hos mig, Under en period av mitt liv umgicks vi flitigt. Han var skrönornas mästare även privat. Jag ser för mitt inre öga hans finurliga leende, kan höra skratten som rullade under de mörka nätterna i Luleå, men kommer också ihåg hur hans ögon tårades när han berättade om människor som kommit i kläm i det obarmhärtiga samhällsmaskineriet.

Lasse skrev många romaner, de är inte oävna, men det är som dramatiker han satt avtryck.

De föreställningar han gjorde för TV – från Badjävlar 1971, till Kreuger 1998 – blev älskade och diskuterade. Han dominerade en hel epok. Jensen, som arbetade nära honom, berättar om hans filmer och pjäser, intervjuar många av dem som arbetade med Lasse, refererar recensioner... Det är en heltäckande och välskriven biografi.

Varför blev han så älskad? Han var sosse på vänsterkanten, men han skildrar sällan kollektivet. Han lyfter fram människor, ofta lite säregna och tilltufsade, ur den anonyma massan, ger dem ett ansikte, lyssnar på vad de har att säga och visar att det hos varje enskild människa finns en storhet.

Jag tror att alla som upplevt epoken Molin minns skådespelarna som gestaltade dessa människor: Ernst Günther i Badjävlar, Eva Gröndahl och Kim Anderzon i Saxofonhallicken, Samuel r och Jessica Zandén i Tre kärlekar, Rolf Lassgård i Potatishandlaren och Mona Malm i Den tatuerade änkan. Och så förstås Ingvar Hirdwall som fanns lite överallt, liksom Ted Ströms musik.

Det här är TV-teaterns storhetstid. Dramacheferna Lars Löfgren och Ingrid Dahlberg lade ut beställningar på svenska författare som skrev direkt för tv-mediet. Teatern skulle föras ut till folket, kulturen var viktig för alla. Det fanns pengar, det fanns kunnande och de färdiga resultaten blev ofta lysande. Manus, regi, gestaltning, skådespelarprestationer, musik, foto och klippning – noggrannhet och yrkeskunnande in i minsta detalj.

Lasse var centralgestalten under denna gyllene epok. Han arbetade jämt, söp emellanåt för hårt men sprudlade alltid av idéer. Han visste varifrån han kom. Pappan var bergsprängare. Själv blev han vägmästare. Vägbygge kräver inte bara planering, utan att varje enskild människa behövs för att vägen ska bli klar. Användbara kunskaper för en blivande regissör.

1987 kom Stenbeck och reklam-tv. SVT ska framförallt vara en bastion mot fördumning på alla områden, sa Lasse. Han dog i hjärtinfarkt 1999, 56 år gammal. Han slapp se hur det arv han lämnat förskingrades. Fantasy och slafsiga kriminalserier istället för teater för folket.

Jag saknar honom. Hans yrkesstolthet, hans klassmedvetenhet, humor och solidaritet.

Fotnot: Lars Ragnar Forssberg är författare och kulturjournalist. Hans senaste bok är Hyland – legenden och hans tid.

Mer läsning

Annons