Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Beat — nu på svenska

BOK
Beat! Poesi och prosa från beatgenerationen. Redaktörer: Gunnar Harding och Per Planhammar. Wahlström & Widstrand.

Annons
Det började den 13 oktober 1955 på Six Gallery i San Fransisco. Sex poeter -
Allen Ginsberg, Kenneth Rexroth, Michael McClure, Gary Snyder, Philip
Lamantia och Philip Whalen - läste inför ett hundratal personer i den lilla,
trånga lokalen. Poeterna var, med ceremonimästaren Rexroth som enda
undantag, unga, okända och i stort sett opublicerade. Ändå gjorde de sex
braksuccé den där ljumma höstkvällen för femtio år sedan.
Mest omtalad blev Ginsbergs uppläsning. Han klev upp på scenen, lätt
berusad och till en början nervös, tvekande. Med mässande stämma började han
läsa sin långdikt "Howl" och snart ropade publiken "Go!" mellan varje
diktrad - som om det vore en jazzkonsert och inte en poesiuppläsning.
Ginsberg avslutade sitt framträdande i tårar - och möttes av ett
öronbedövande publikjubel. Efter uppläsningen hävdade både Jack Kerouac, som
satt längst fram i publiken, och Rexroth att "Howl" var ett diktverk som
skulle göra sin skapare berömd "från bro till bro", alltså från Golden Gate
till Brooklynbron. Och så blev det.
Framträdandet på Six Gallery kom att bli startskottet för beatrörelsen,
som till en början var en underjordisk litterär strömning, endast känd i en
liten krets av intellektuella i San Fransisco. Men snart kom beatnikarna -
det var så de kallades i tidningarna - att bli kända över hela USA. Och som
så många gånger förut bidrog ordningsmakten till att få berömmelsens hjul
att snurra; 1957 arresterades förläggaren och poeten Lawrence Ferlinghetti,
som gav ut Ginsbergs debut "Howl and Other Poems". Myndigheterna menade att
boken innehöll stötande obsceniteter. Rättegången innebar dock en
jordskredsseger för försvarssidan - och naturligtvis blev Ginsberg berömd på
kuppen.
Åren därefter blev beatrörelsen mer och mer betydelsefull. Den växande
skaran av beatpoeter kom förutom de sex medverkande på Six Gallery snart att
omfatta en mängd andra namn, varav William S. Burroughs, Jack Kerouac och
Patti Smith hör till de mest kända. Efter ett tag blev rörelsen mycket mer
än en litterär rörelse; den kom också att omfatta politik, religion och
sexualitet. I mångt och mycket är hela 68-rörelsen en fortsättning på
beatnikarnas idéer och levnadssätt.
Med allt detta i åtanke är det glädjande att flera av de största
beatnamnens texter nu har samlats i en antologi på svenska. Boken heter
Beat! och är sammanställd av Gunnar Harding och Per Planhammar. Förutom ett
stort antal nyöversatta dikter innehåller antologin också introduktioner av
och intervjuer med flera av beatförfattarna. Helhetsintrycket är massivt;
det ryms mycket god litteratur på de 295 sidorna. Visserligen finns det
redan ett urval av beatpoesi tillgängligt på svenska - jag tänker på Reidar
Ekners urval Helgon & Hetssporrar från 1960 - men det här är roligare och
bättre.
Själv fastnar jag bland annat för Gary Snyders dikter. De är långa,
beskrivande och ordrika. Ofta skildrar de handfasta och konkreta ting som
snö, björnar, motorvägar och skogshuggarstrejker. Men naturligtvis rymmer de
också större saker; Snyder är djupt engagerad i miljö- och
människorättsfrågor, vilket också, utan att det besvärar, märks i hans
poesi. Det är befriande att se hur vacker även politisk dikt kan vara.
Minst lika överväldigande är Allen Ginsbergs "Kaddish", som är en lång
hyllningsdikt till poetens avlidna moder. Ginsberg arbetar associativt och
öppet; texten är en lång och spretig medvetandeström full av infall och
sidospår. Men allt kretsar, på ett djupt personligt vis, kring den avlidna
modern. Med en stor mängd detaljer tecknas bilden av henne. Det mesta finns
med: det ryskjudiska arvet, ett par trasiga strumpor, den sladdriga
hängbuken, Trotskij-hakan, doften av Newarks pickles, det svarta könshåret.
Att Ginsberg även tar med det intima, stundtals groteska, gör dikten mer
personlig och oavvislig. Vi är där, bredvid den döda modern. Det är både
vackert och förfärligt. Och mycket mänskligt.
Planhammars och Hardings urval innehåller även annat som fascinerar. Ett
axplock: William S. Burroughs drastiskt absurda dagboksanteckningar,
Lawrence Ferlinghettis monotont suggestiva "Självbiografi" (som senare
parafraserats av Sonja Åkesson) och Anne Waldmans starka modersdikt
"Talvisa". Det enda som inte riktigt fungerar är Patti Smiths texter. Pamela
Jaskoviak har visserligen gjort ett gott försök med översättningen, men det
blir ändå aldrig riktigt poetiskt på svenska.
Men som helhet är Beat! ändå en kulturgärning av stora mått. En viktig
epok har - äntligen - fått svensk språkdräkt. Det här är en bok att
återvända till och ösa ur. Många gånger. Under lång tid.




Mer läsning

Annons