Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Benkes sämsta bättre än de flestas bästa

Annons
Bengt Ohlsson:
benke@swipnet.se
Bonniers

Benke är bäst. Skriver jag och inser i ögonblicket därpå att efter en sådan rivstart kan det bara sluta med kraschlandning. Krasch pang bom död. Benke är bäst.
Bengt Ohlsson (f 1963) romandebuterade 1984. Jag vill minnas i januari 1984. Han var yngst då. Litteraturens wunderkind och toyboy. Jag var lite yngre och hade redan publicerat mig på Sydsvenskans och Expressens kultursidor. Gick ju inte att bli alltför imponerad under sådana premisser. När han fick Augustpriset för \"Gregorius\" blev jag genuint glad. Inte för att romanen är ett mästerverk, men å 63:ornas vägnar. Vi var ju bäst, åtminstone kring 1984-85, men belönades senare aldrig efter förtjänst.
Sjutton år. Låter som en schlager med Lill-Babs vid mikrofonen, men är faktiskt måttet på Bengt Ohlssons tid som krönikör i DN:s helgbilaga, På Stan. Uthålligt, strongt. Kan bero på att lägstanivån, som han själv så kaxigt skriver i förordet, \"är snäppet högre än de flesta krönikörers\". Att lägstanivån dessutom överstiger krönikemajoritetens högstanivå gör ju inte saken roligare för alla dem vars livsluft är narcissismen och makt den tilltagna bildbylinens.
De flesta, även bland de journalistiskt aktiva och välavlönade, kan varken tänka eller skriva. Det får man leva med. Ohlsson eller Benke då tillhör undantagen. Även när han är oförblommerat opportunistisk och det händer inte så sällan finns det en skärva kvar, en oroande spegel. Du är inte bättre, men det är inte jag heller. Någonstans delar vi alla tidsandans drömmar och krav. Vi är aldrig suveräna, självständiga, inte ens när vi gnäller och genomskådar. Vi är, naturligtvis, kulturprodukter.
Hemligheten med Benke eller Bengt Ohlsson då är dubbelheten. Han har ena foten inne, andra ute. Kan koderna, känner trenderna och de rätta människorna. Attityderna som gäller för dagen. Detaljerna, nyanserna. Å andra sidan är det något som gör han att han inte orkar anamma agendan, i varje fall inte fullt ut. Han kan gå på premiärerna och mingla i partyvimlet men ändå bevara en kärna av loser och utanförskap. Det är styvt.
Och det är finmejslat, en evig balansgång mellan rätt och fel, bejakelse och avstånd, pynt och existens. Han är termometer snarare än kompass. Han tar vid där trenden tagit slut och bytt skepnad. Han är en loska i maktens och kulturens och livsstilarnas fejs. Men också en spya som slätar ut det egna ansiktets sneda flin. Och mitt, kanske ditt. Dagens bok är en tidsresa med krönikor från 1995 till nu. En oumbärlig guide till galaxens centrum och avigsidor.

Mer läsning

Annons