Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bergtagen — som Knutby

/

OPERA Folkoperan på Confidencen: Den bergtagna — ett Knutbyfenomen. Musik: Ivar Hallström. Idé, berarbetning och regi: Claes Fellbom. Text: Mira Bartov efter Frans Hedbergs original. I rollerna: Maruiann Fjeld, Jon Nilsson, Emma Vetter, Lars Johansson Brissman, Nils Bergst4rand.

Annons
Knutby är mer antydan än aktuellt drama när Folkoperan spelar Claes Fellboms version av Ivar Hallströms \"Den bergtagna\" på Confidencen vid Ulriksdal; premiär förra veckan, spelperiod hela augusti. \"Ett Knutbydrama\" kallar Fellbom och Mira Bartov, som skrivit texten efter Frans Hedbergs original, sin version av denna opera som var tänkt som ett svenskt nationalepos men sällan spelats; detta är den tredje uppsättningen.
Med varsam men tydlig hand har Fellbom aktualiserat historien om flickan som blir förförd och bortrövad av Bergakungen och hamnar i Bergadrottningens våld. Likheten med Knutby eller vilken annan sluten sekt som helst är så påfallande att det närmast blir naturligt. Här uppträder Bergakungen som pastor, lockar den unga Ingeborg till kvällens möte och förför henne med sin predikan. Deras relation är starkt erotisk, åter en parallell mellan pastorn och barnflickan i den lilla byn några mil norr om skådeplatsen. Och Bergadrottningen har drag av Kristi brud.
Allt går igen, historien upprepar sig. Men någonstans har Fellbom gjort halt. Det får inte blir övertydligt; det är mer ett fenomen han vill skildra än se genom nyckelhålet in i pastorsvillan och församlingen i Knutby.
Så denna version av \"Den bergtagna\" utspelas i sent 1800-tal; allt är mycket tidstypiskt och på så vis undviker Fellbom att slå sin tolkning i huvudet på åskådaren. Att ana är mer effektivt än att vara övertydlig.
Här kan också anas Hallströms och Hedbergs original, ett slags moralitet om att förföra och bli förförd och föras tillbaka till sitt utsprung. Det är en skrämmande saga, berättad med musikalisk styrka, väl tillvaratagen av både Folkoperan orkester och solister. Det blir ett kammarspel med få roller, Mariann Fjeld som Ingeborg, Jon Nilsson som den predikande Bergakungen, Emmat Vetter dubblerar åter en antydan värd att observera som Bergadrottningen och mamma Ragnhild och Lars Johansson Brissman uppenbarar sig både som fadern Ulf och Bergadrottningen hantlangare Kark. Dubbelrollerna blir på så vis en finess, själva intrigen mer intrikat och inget är riktigt som det synes vara; eller kan vara något annat.
Ett Knutbydrama är det. Om än mer i åskådarens fantasi än bokstavligen på scen. Det kan också avnjutas just som en svensk operaklassiker. Det är välsjunget och välspelat; det fina med Folkoperanas artister är att de agerar med samma säkerhet och naturlighet som de förvaltar sången. Och iscensättningen, med strikt scenografi inspirerad av Lars Östbergh och en flitigt använd rökmaskin för att understryka draget av mystisk saga, är dramaturgiskt sammanhållen, konsekvent genomförd och, alltså, mycket välspelad.
Hur ett nationalromantiskt drama från 1874 kan användas som aktuell samtidsdramatik är något att begrunda över det sobra programhäfte som fått grafisk form från Bibel och Psalmbok.

Mer läsning

Annons