Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bibeln ur ett buspojksperspektiv

/
  • David (Pontus Ströbaek) har besegrat Goliat med sin slunga och jubel utbryter.
  • Roger Westberg gör ett kabarénummer av Moses och den brinnande busken - en historia som inte riktigt tar vägen någonstans, men brinner gör det.
  • Som de busgrabbar de är gillar ensemblen krigsscenerna nästan mest. Davids kamp mot Goliat ges i slow-motion, så där som vi får se allt i tv som ska vara riktigt dramatiskt.
  • Sten Hellström och Roger Westberg i en enkel illustration av hur besvärligt det blev med kommunikationen efter Babels torn och språkförbistringen. Då när Gud placerade alla japaner i Japan och alla spanjorer i Södertälje.
  • Pontus Ströbaek har många roller i Bibeln - Guds samlade ord. Bland annat är det han som ständigt ropar på mer Noaks ark.

Annons
Bibeln - Guds samlade ord (förkortat)
Westbergs Teater & Nöje
Åkersviksskolan och Konsertteatern

Från världens bästa böcker till den mest lästa.
Komprimerade Dramatiska Teatern är lös igen. Efter att ha plöjt Shakespeares hela produktion på 97 minuter och avverkat världslitteraturen på 98 är det nu Bibeln som Roger Westberg, Sten Hellström och Pontus Ströbaek ger sig på med humorns yxa och en och annan davidisk stenslunga.
Det Westbergska inlägget i denna numera klassiska humorgenre är att glömma det andliga, det där sättet som vi egentligen ska läsa Bibeln på, och ta en titt på detaljerna. Om man gör verklighet av dem och skruvar dem en smula kan de bli hur absurda som helst.
Här släpas en rad bibliska gestalter fram och dränks i skämtets hav. Vi möter torrisen Abraham, som inte fattade att Gud bara skojade när han bad honom offra Isak. Jakobs kamp med ängeln blir amerikansk fribrottning. Eftersom den antas vara uppgjord får den stå som exempel på fatalism, det förutbestämda.
Religiösa militarister känner vi igen från vår tid, men tänk om alla vore lika avspända som Josua. David slår ner Goliat i slow-motion och med ett obetalbart minspel. Jesus har goda entertainertalanger, och lärjungarna tappar i nattvardsscenen rätt mycket upphöjdhet och blir de vanliga förvirrade snubbar de kanske i själva verket var.
Eftersom alla i vår kulturkrets har ett hum om Bibeln har humorn något att landa i. För pjäsens poäng är förstås, liksom när det gällde Shakespeare och världslitteraturen, allmänbildning. Den som har hört de bibliska namnen och har något roligt att koppla dem till har en kunskapsgrund, om än liten.
Tempot är högt från Begynnelseblues till Harmageddonmusikal. Inte är alla historiererna riktigt bibliska och inte kommer alla ordspråken från Ordspråksboken. Men ändå lär sig publiken något, nästan utan att märka det.
Ett par knepiga teologiska frågor ställs. Varför låter Gud ondska drabba de goda? Varför är Gud så blodtörstig i Gamla testamentet när han är så kärleksfull i Nya? Men eftersom den här föreställningen sysslar med enkla svar så blir det inga svar, lika lite som det blir någon uppläsning av de roligaste ställena i Jobs bok.
Någon hädelse är pjäsen inte, knappt ens ironi: det är enkel, dråplig buspojkshumor som egentligen är rätt snäll och (nästan) aldrig går över gränsen. De vassaste sparkarna får vår egen tid och dess manér. Och förstås fundamentalisterna, som förmodligen aldrig riktigt har satt sig in i hur det skulle vara om ett kvinnoformat revben plötsligt började växa ut ur deras bröstkorgar.
Bara ett överjordiskt rikt grundmaterial kan inspirera till så mycket drama och humor som Bibeln gjort genom seklerna. För naturligtvis har Gud humor. Annars hade han knappast, för att låna en reflexion från pjäsen, låtit israeliterna trava runt i öknen i 40 år för att till slut placera dem på det enda ställe i hela Mellanöstern där det inte finns olja.

Mer läsning

Annons