Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bilden av en blodbesudlad envåldshärskare

/

BOK Ernst Brunner: Carolus Rex. Karl XII — hans liv i sanning återberättat. Bonniers.

Annons
Med en 800-sidig roman om \"Carolus Rex\" avfärdar Ernst Brunner för evigt Tegnérs och andra bild av Karl XII som \"den unge hjälte som bröt i striden fram\". Hjältestatyn i änden av Kungsträdgården kan monteras ned. De nynazister som brukar ta hans dödsdag som förevändning för rasistiska demonstrationer har för all framtid avslöjat sig.
Genom att följa honom i spåren, från liten pojke till skottet i Fredrikstens fästning, och låta kungen själv berätta sin historia avslöjar Brunner honom som känslokall massmördare, krigsgalen, självupptagen, övertygad om att ha fått sin makt och storhet direkt från Gud, okänslig för alla utom sig själv och sina hundar.
Senare tiders tyranner en Napoleon, en Stalin, en Saddam, till och med Hitler kunde i den svenske hjältekungen funnit sin förebild. I mycket var han grymmare än de som kom efter.
I Brunners roman börjar det när han som femtonåring bestiger tronen och finner ett pojkaktigt nöje att skicka människor till bödeln. Denne började sitt hantverk som en elvaårings lek, gjorde det på så mycket allvar att han högg huvudet av en kamrat och sedan dömdes att fortsätta i skarprättarens hantverk.
Senare i livet, under det femton år långa fälttåget på ständig jakt efter en motståndare att nedgöra, kunde kungen praktisera detta i större skala, sände trupper rakt in i döden, gladdes åt att räkna fiendens lik eller få förevisat liket efter någon han själv tagit av daga. Det stänker av blod i Brunners romanberättelse; döden är vanligare än livet, våldet vardag. Huggs inte fiendehärar ned nöjer sig den svenske kungen med att bränna ned en och annan stad eller låta hären suga ut den bondebefolkning som råkar komma i vägen.
Det krigas, dödas ständigt och utan annan plan än att befästa Karls rykte som den store krigarkungen. När ärkefienden tsar Peter drar sig undan jagar Carolus som avskyr freden som pesten upp nya fiender. Med sin här irrar han omkring i de östra delarna av Europa, ända ned till turkarna i Bender där han slår sig fri och sedan rider genom Europa till Stralsund.
Hem vill han ogärna, väl medveten om att kriget krävt offer och försatt landet i fattigdom medan folket svälter och femtonåringar kallas till soldater. Sådant bekymrar inte en kung av Guds nåde. Och i brist på annat slåss han mot danskar i Lund innan han ger sig på Norge via Svinesund men inte kommer längre än till Fredrikstens fästning där en kula fäller honom.
Vem som sköt berättar inte Brunner; det avgörande var att någon gjorde det. Kanske var det någon i kungens krets. Från pojkåren och livet ut var han som alla diktatorer alltid är misstänksam mot alla, anade fiende också i vänskap, motståndare i underdånigheten. Det gav honom rätt att döda som det behagade honom.
Så blir Karl XII en avskräckande envåldshärskare i Brunners roman. Att finna något försonande är svårt; det skulle möjligen vara hans omsorg om sina hundar eller de halvt kärleksfulla brev han skriver hem till systern. Hon var den enda han någonsin kysste, mer av artighet än omtanke. Kvinnor avvisade han. När en och annan tänkbar blivande drottning fördes i hans närhet eller kom på tal vände han sig bort i vämjelse; känslokylan var också en bottenfrusen erotisk känsla.
Krig och dödande var hans enda passion, han själv hans enda kärlek.
Ernst Brunner har skrivit en smått osannolik roman, fylld av tidsanda, doftande av miljö, stinkande av slagfältens smuts, minutiöst registrerande varje detalj. Vilket till slut blir ett problem: det blir så mycket historisk autencitet att själva berättelsen tycks försvinna; och läsaren tycker sig, efter fyra, fem hundra sidor, ha fått nog av fälttåg och vedervärdigheter.
Och den historiska bilden, hur stämmer den?
Naturligt kommer en och annan historiker av facket, kanske också någon överbliven beundrare av den unge hjälten om sådana finns, att opponera sig, kalla detta en illasinnad, ensidig nidbild av en av Sveriges stora kungar. Det må vara. Förtjänsten med Brunners roman är att han sätter in berättelsen i ett historiskt perspektiv.
Karl XII må ha varit en mer eller mindre blodtörstig härskare så skildras han men han var det i en våldsam, blodbestänkt tid där människoliv hade litet värde och en härskare aldrig gjorde fel. Det är en viktigare bild än det avskräckande kungaporträttet i Brunners roman.
Det förlåter inget av de brott mot mänskligheten som vi skulle sagt i dag Carolus Rex begick. Men förklarar en del varför han blev den kung han bestämde sig för att bli redan när han var liten pojke och roade sig med att bese avrättningar.
Som roman, alldeles bortsatt från den historiska verkligheten, är Ernst Brunners dagboksliknande berättelse imponerande, likt ett litterärt maratonlopp. Och, i all sin närgångenhet till den historiska verkligheten, en roman som sätter sin läsare på stort uthållningsprov, för många mer eller mindre omöjlig att läsa.
Det hindrar inte beundran för Brunners bedrift. Och den moralhistoriska tyngd med vilken han placerar den unge hjälten bland historiens andra blodiga envåldshärskare.

Mer läsning

Annons