Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bilder av en far

Vi kliver upp för långtrappan i Göteborgs konstmuseum, höjer blicken mitt i steget och där är Nils Ramhöjs far, ett naket jätteansikte på en målad skiva. Vi backar ett par meter och bilden träffar oss med full kraft. Ansiktet innehåller ett allvar som är svårt att möta. Det verkar så bottenlöst, som om det rörde själva livsutfallet.

Annons
Det som är botten i dig är botten i andra. Det är väl därför man blir så berörd. Och här skymtar ett golv som är så rensopat, så bortom all tro och mening, att man länge blir svarslös. Det är inte stor mening att leva, säger ansiktet, det blir så lite kvar när det har stormat färdigt i det där vattenglaset.
Efter ett tag får man lust att käfta emot. Bättre är det allt, mumlar man då, åtminstone i de stunder när man betraktar starka bilder.
Ett gult ljus faller in från höger i bilden och mjukar upp dagrarna men det betyder inget. Ansiktet är så sorgtaget. Munnen verkar hopsydd. Och inte ens att han fick barn och att sonen nu står där framför honom och målar och ser all denna sorg betyder något. Tycks det.
Så kommer en ung man springande i trappan och träffas som jag av tavlan och stannar till. Därpå tar han av sig glasögonen, kryper intill bilden och granskar färgen. Akryl och grafit, men repad och rispad, tänker han, förmodligen, och kutar sedan vidare.
Ramhöj själv måste ha gått flera mil när han målade bilden; ett par streck, lite färg, tre meter bort, hur blev det? Fram igen, ändra, fila, riva, lägga till. Och det tusen gånger.
I Östra kupolhallen hänger sex andra verk av Ramhöj även de ingår i utställningen Bilder av en far. Här sitter fadern vid ett bord med knäppta händer. I en målning vrider han på huvudet och ser mot vänster. Då får pannan fler rynkor och ryggen blir kutigare. Målningarna har en nästan fotografisk skärpa och det är den som bildar botten i verken.
I tre andra bilder betraktar pappan oss med vaksam blick; jag tycker inte att han verkar slagrörd som informationstexterna talar om, tvärtom, Ramhöj har gjort hans blick skarp; vi blir mätta på våg men varken befunna för lätta eller för tunga, vi blir själva sittande med vågen i knäet och väger. Vad är det han ser egentligen? Så brukar man ju ofta tänka inför självporträtt. Och kanske finns det sådana drag också i dessa studier av en fader. De liknar bekännelser.
Händerna är viktiga. I en tavla har de ett kraftigt, blåfärgat ådernät, en verksam människas händer. På den bilden sover fadern men inte händerna, de vakar.
Bilderna kommer från en större svit, \"Tretton bilder av en far\". I Göteborgs ställer Ramhöj ut sju. Han lägger sina färger på ett stavfanér, skuret ur björk som slipats och bearbetats. Formatet är 150 gånger 120 centimeter. De här bilderna gjorde han 2000-2003.
Det är ju dubbelt, detta med konstnärens blick. Faderns ögon har alltid följt Ramhöj genom åren, de har funnits där så länge han kan minnas. För så är det ju mellan barn och vuxen. Och nu försöker sonen fånga den blick han själv mött genom åren. Nu är det alltså sonen som vakar över fadern och söker hans blick. Och fadern ser det också.
Pannåer alltså, men också träsnitt och det i en mer bokstavlig mening än den gängse. Ramhöj snittar fram fadern ur träet. Och träet är med, man ser ådringen genom färgen, det får bilden att sväva, att andas. Munch gjorde likadant. Och går man riktigt nära bildytan, ja då löser fadern upp sig, han lyfter och blir tusen uppraspade småspår, då är det som om bilderna gjorts med stålkam och sprayburk. Fantastiskt.
Fadern drabbades av en hjärnblödning i början av 90-talet, läser vi i ett informationsblad. Men bilderna är sakliga och osentimentala. Som när barn betraktar sina närmaste. Och så är det ju i det här fallet. Man anar något av barnets saklighet. Och nu gäller det för oss som ser bilderna att vara lika osentimentala.
Det är minnesbilder, meddelar museitexten. Fadern blev sjuk och hamnade på ett vårdhem i Habo. Där dog han 2002. Men Ramhöj fortsatte att porträttera honom och det arbetet pågår fortfarande.
Och avsikten, själva meningen? Jag tror inte att det handlar så mycket om att förstå fadern eller analysera förhållandet dem emellan som att hålla honom kvar. Så länge han målar är fadern vid liv. Och så länge vi betraktar bilden lever han vidare. Och det är väl konstens ursprungligaste uppgift: att föreviga, att besegra döden.
Bilder av en far pågår till den 29 maj. Men sviten ska ingå i en kommande bok med en rad texter som fördjupar far-sontemat.

Mer läsning

Annons