Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bildningens aristokrat och demokrat

Kulturprosten. Torsten Fogelqvist som DN-publicist och folkbildare Ingmar Lundkvist Carlssons

Annons
Han såg ut som något av en korsning mellan Thor Modéen och Herbert Tingsten. Han hade en rejäl rondör som han grundlade tidigt och ett hårfäste som snabbt kröp bakåt mot nacken. Han var ständigt och hungrigt debattlysten, glad i festande och uppskattade sena nätter vid ett väldukat krogbord.
\"Han kom alltid instormande i gänget\", skriver Lubbe Nordström som var matlagskamrat med Fogelqvist i studentlivets Uppsala, \"virvlade som en väderkvarn med armarna, flög efter väggarna, sträckte ut händerna som i förtvivlan, strök sig över den tidiga flinten, slet sina långa mustascher ... skrek, vrålade, stammade, deklamerade, förbannade, välsignade\".
I sin tid, från tjugotalet till fyrtiotalets början, var Torsten Fogelqvist en självklar fyrbåk i det publicistiska och kulturella landskapet. Med skribenter och författare som Fredrik Böök och Alf Ahlberg, John Landquist och Anders Österling intog Torsten Fogelqvist en minst sagt jämbördig ställning. När han fyllde femtio år innehöll till exempel Dagens Nyheter hyllningar från skiftande skribenter som omfattade elva sidor. Jo, ni läste rätt. Elva sidor!
Men idag är han bortglömd. På antikvariaten finns inte längre hans böcker. Biblioteket har sedan länge slängt ut hans skrifter. Han är helt enkelt så bortglömd man kan bli.
Denna mörka glömska är inte minst märklig med tanke på att Torsten Fogelqvist var en av svensk press både tidigt uppvaknade och benhårt konsekventa antinazister. Redan efter sin Tysklandsresa, som han gjorde på DN:s uppdrag 1934, varnade han för den nazistiska faran och för ett kommande nytt världskrig.
Dessutom utvecklade Torsten Fogelqvist en enorm aktivitet under sitt förhållandevis korta liv som föredragshållare och entusiastisk folkbildare, som litteraturrecensent och reseskildrare och politisk skriftställare.
Om Torsten Fogelqvist spikades nyligen en ovanligt välskriven och viktig avhandling i idé- och lärdomshistoria vid universitetet i Lund. Den är skriven av Ingmar Lundkvist som själv betecknar boken som en \"intellektuell biografi\" och bär titeln \"Kulturprosten\".
Torsten Fogelqvist föddes 1880 som ett av sju syskon i ett mycket strängt och glädjefattigt prästhem och växte senare upp i Norrköping. Modern gick bort när Torsten var endast elva år gammal. Dessa faktorer kom att prägla honom djupt. Dels genom en återkommande vilja till uppror mot hemmets förkvävda atmosfär, dels genom en mer diffus och ofta oklar längtan efter samhörighet, en längtan efter att få ingå i ett sammanhang större än han själv.
Efter inte helt lyckade studier i Uppsala åtminstone inte i den meningen att han fullföljde dem med ett starkt engagemang i det radikala Verdandi, där han under några år även var ordförande, hamnade snart Torsten Fogelqvist i Folkbildningsförbundet. Han levde i kappsäck och kuskade nu under många år land och rike runt och spred med brinnande patos kulturens välsignelser. Han pratade om Ibsen, om Karlfeldt och Heidenstam, om Nietzsche och självfallet om Strindberg.
Fogelqvist befann sig ständigt mitt emellan ett bildningsaristokratiskt ideal och ett mer renodlat bildningsdemokratiskt förhållningssätt. Jämlikhet eller elitism? Intellektuella aristokrater eller en bildning som skulle spridas till det stora folkflertalet? Den lösning Fogelqvist oftast pläderade för var att den enskilda människan, alltså varje medborgare, skulle höja sig upp till bildningsaristokraternas nivå.
Samtidigt kan han skriva: \"Det kan ligga betydligt mer av verklig kultur i en bondes och en sjömans sätt att leva efter sin art och sin natur än i alla de kunskaper, smakprov och bildade färdigheter varmed en kulturfarisé kommer viftandes som påfågeln med sina fjädrar.\"
När Torsten Fogelqvist sedan hamnade på Dagens Nyheter, där han 1925 blev chef både för den kulturella och politiska avdelningen, tog han upp sin strid mot de fem farliga f-en. Det var fotbollen, foxtroten, filmen, farisékulturen och framkomlingsbegäret.
Han vände sig mot förytligandet och den andliga passiviteten, mot mekaniseringen och standardiseringen. Och vad gällde karriärister och skrytsamma koryféer som gjorde sig breda med sin bildning så avskydde han dem innerligt livet igenom.
Ändå valdes Torsten Fogelqvist in i Svenska Akademien och efterträdde 1931 Karlfeldt på stol elva. Det fick till konsekvens att Fredrik Böök vägrade att delta i Akademiens möten. Bööks motivering löd kort och gott: \"Smutsigt vatten dricker jag icke.\"
Det var kampen mot nazismen som framför allt upptog Fogelqvists sista år i livet. Hans språk fick nu en ny lyster och skärpa, en vässad tydlighet. Fogelqvist varnade för \"masshänförelsen, masstänkandet, massuggestionen, masshatet, och massvrålet\". Och i slutet av 1938 skrev han: \"Så nära katastrofen har väl den västerländska civilisationen icke varit sedan hunnernas dagar och den mongoliska invasionen.\"
Alkoholen, den feta maten, sockersjukan och den uppdrivna arbetstakten ledde till att Torsten Fogelqvist dog i förtid. Vid sextio års ålder avled han i januari 1941 när mörkret och barbariet ännu härskade över Europa.

Mer läsning

Annons