Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bland bärsärkar och skaldesjälar

/

BOK Mats G Larsson: Minnet av vikingatiden. Atlantis

Annons
Vikingatiden tycks ha en särskild plats i skandinavernas hjärtan. Idrottsstjärnor och halva publiken sätter på sig hjälmar med horn, Frans G. Bengtssons Röde Orm, en burlesk pastisch på en isländsk saga, kommer i ständigt nya upplagor, asatron återupplivas så att det ekar i skogarna, torshammaren runt halsen är numera en vanlig syn.
Om man vill skaffa sig väl underbyggd kunskap om forntiden och dess diktning kan man nu ta del av Mats G. Larssons bok Minnet av vikingatiden. Den handlar dels om de isländska sagaskrivarnas liv och verk, dels om de kungasagor som skildrar nordisk och särskilt norsk historia från vikingatiden fram till den äldre medeltiden.
På svenska brukar saga vara samma sak som påhittad historia. Kanske legend. Men den isländska sagotraditionen går inte att avfärda som legendbildning. Att berättarna bara skulle fabulera är att underskatta dem grovt säger Mats G. Larsson. Nog lade de in sina egna personliga förklaringar men deras insatser får därför inte reduceras till skrönor utan någon som helst verklighetsanknytning.
En oregerlig och våldsbenägen skald var Egil Skallagrimsson. Sagan om honom är troligen skriven av Snorre Sturlasson. (Efter ett rikt gifte flyttade för övrigt Snorre in på Egils gamla gård Borg på västra Island.) Egil var, som Mats G. Larsson säger, en \"viking\" i ordets ursprungliga och sämsta betydelse. En seglare och rövare som härjade och brände och slog ihjäl. Han började med att som sexåring döda en kamrat under en lek. När han var tolv gick fadern Skallagrim bärsärkagång och dödade både sonens vän Tord och hans gamla amma. Som svar på detta dräpte Egil faderns uppsyningsman och bäste vän.
I den stilen fortsatte det. Även om sagan överdriver en del är dåden så pass många att han utan tvivel haft en motsvarighet i verkligheten.
Egil och före honom hans far och farfar hade gjort sig omöjliga hos den norska kungaätten. Efter en arvstvist dräpte Egil en del vänner och fränder till Erik Blodyx, Harald Hårfagres son och efterträdare. Han avslutade illgärningarna med att ta livet av Eriks egen son Ragnvald. Sedan begav han sig tillbaka till Island.
Där blev det på tok för lugnt, Egil drog mot England. Hård storm, skeppet förliste, men manskapet klarade livhanken. Nu, ett stycke utanför Jorvik (York) i Northumberland, får han veta att ingen mindre än Erik Blodyx härskar där.
Att fly i lönndom genom landet skulle vara rena lotteriet. Dessutom omanligt. I stället uppsöker Egil sin gamle fiende och säger att han vill förlika sig med honom - därför har jag åkt hela den långa vägen förstår du.
Nej nej. På det örat lyssnade inte Erik. Hos honom hade Egil bara döden att vänta. Ändå fick han respit för en natt eftersom han som bot lovat dikta ett kväde till kungen som skulle leva vidare för eviga tider. Huvudlösen heter dikten. Kungen lät sig blidkas även om någon förlikning inte skedde.
En intressant blandning av bärsärksnatur och känslig skaldesjäl, denne Egil. Hednatidens främste skald i Norden har han kallats. Märkligt att han kunde sluta sina dagar i sotsäng nästan nittio år gammal. Intressant också vilken makt ordet, dikten, kunde ha. Åtskilliga exempel på detta i Mats G. Larssons bok. Sigvat Tordarsson, troligtvis den störste och mest produktive av 1000-talets skalder, vägrades först framföra sitt kväde till Olav II Haraldsson (Olav den helige) - kungen stod inte ut med skaldskap om sig själv. Efter en del tjat ändrade sig Olav, lyssnade och gav så Sigvat en guldring som vägde en halv mark. Sigvat blev med tiden en av kungens främsta hirdmän, hans stallare (ungefär \"hovmarskalk\").
Hur var det nu med slaget vid Svolder år 1000? Den otillförlitlige Adam av Bremen säger att det stod i Öresund vid Ven. Går man igenom befintligt källmaterial så utkämpades striden i farvattnen kring Rügen. I den nu försvunna skärgården (landhöjningen) låg Svolder. Troligtvis en ö, även om smalt sund eller havsvik också har föreslagits.
Där besegrades förvisso Olav Tryggvason och kastade sig i havet. Sedan kan man med fog tala om dramatiseringar och vandringslegender. Einar Tambarskjelves båge smällde av på mitten när den träffats av en fiendepil. Då frågade Olav: \"Vad var det som brast så högt?\" - \"Norge ur dina händer, konung.\" - \"Inte kan väl så mycket ha brustit, ta min båge och skjut med den.\" Egil spände pilen ända förbi udden, kastade tillbaka bågen och sa: \"För vek, för vek är kungens båge.\" Varpå han fortsatte striden med sköld och svärd.
Korthuggna suggestiva fraser hör till isländsk sagadiktning. Ingen behöver tro att orden föll så här,
men det låter bra.
Mats G. Larsson jämför ofta detaljer i sagorna med andra historiska källor och en rätt saklig bild av vikingatiden träder fram. Den vetenskapligt intresserade får sitt. Att han sedan skriver med inlevelse och glädje ökar givetvis bokens läsvärde. Jag har dock inte blivit så tagen att jag tänker skaffa mig hjälm med horn.




Mer läsning

Annons