Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bo Bergman räddas undan glömskan

/

Annons
Bo Bergman
Vårfrost. Poesi och prosa 1903 1967.
Urval, kommentar, inledning: Per Wästberg. Svenska klassiker utgivna av Svenska Akademien.
Atlantis

När Bo Bergman pensionerades från postverket 1935 hade han 32 år kvar att ägna sig åt författandet. Mycket av det värdefulla i hans litterära kvarlåtenskap tillkom dessa år, i ett noga inrutat liv. Han levde utan utsvävning, snudd på asketiskt. När han skrev var det med stålpenna doppad i bläck; nymodigheter som skrivmaskin och kulspetspenna misstrodde han.
Det kanske var naturligt för en man som levde tills han blev 98 och aldrig drabbades av senilitet; obduktionen kunde inte uppvisa någon förkalkning hos den döde.
När Erik Lindegren invaldes i Svenska Akademien, en sammanslutning vars sammanträden Bergman såg som säkra sömnpiller, uppskattade han honom som människa men misstrodde på det han ansåg goda grunder Lindegrens omsusade debutdikter i "Mannen utan väg". Den gamle skalden på Linnégatan var övertygad om att diktboken egentligen var ett hemligt, kodat meddelande kvarglömt av någon spion från andra världskriget.
Bergman hade varit med. Bland sina många samtida i Akademien hade han svårt för bland andra Verner von Heidenstam. Bergman irriterades av Heidenstams sätt att närmast vrida huvudet ur led för att titta på direktören vid bordsändan under högtidssammanträdena 20 december. Det gjorde inte herren från Övralid för att se bättre. Han vred på huvudet för att de närvarande kungligheterna skulle få beundra hans aristokratiska profil.
Bo Bergman hade inga sådana vanor. Han skrev ungefär som han levde, utan stora passioner, osäker på vad livet innehöll och såg skrivandet som ett sätt att hålla livet på avstånd. Det fanns dock inslag av kärlek, försiktig passion. Han gifte sig med en kollega på posten, Hildegard Hedén; äktenskapet avsatte aldrig några barn. Med en ungdomsförälskelse uppehöll Bergman en försiktig, distanserad kontakt. Efter hustruns död vid 50 års ålder umgicks han med Estrid Ericson, som kommit till Stockholm från Hjo för att starta Svenskt Tenn, men var alltför försiktig för att föreslå äktenskap.
Denna försiktighet var utmärkande för Bergman liv liksom det han skrev. Där finns något oförlöst, som vågar han inte språnget. Det är kanske förklaringen att hans poesi och prosa är långt mindre läst och aktuell än vad den gamle barndomsvännen Hjalmar Söderberg skrev. Hjalle de bevarade vänskapen livet igenom, liksom ungdomstonen i breven vågade trots allt skriva om passionen, hos Bo är den mer en avlägsens skugga.
Nu kommer ett urval av vad han skrev, med tyngdpunkt på decennierna efter pensioneringen från posten 1935 i Svenska Akademiens klassikerserie, "Vårfrost. Poesi och prosa 1903 1967".
Med stålpennan och stärkkragen förefaller Bergman som en gengångare från ett annat sekel. Vilket han kanske i viss mån också är; lätt då att han får samma stämpel av oläsbar som drabbat andra, Karlfeldt är ett exempel. Medan andra hålls vid liv genom språkets växling: Bellman, Fröding, förstås Strindberg.
Bo Bergman levde och skrev i ett slags självpåtagen skarv mellan det traditionella och det moderna. Rimmen behöll han, i annat var han modern men skrev i en tid, som Gunnar Ekelöf sade, när allt skulle ha en mening.
Han skrev för att hålla döden på avstånd och komma bort från sig själv. Men i det han skrev kom han nära sitt jag, menar Per Wästberg som gjort urval, kommentarer och skrivit en kongenial, lysande inledning till "Vårfrost".
Wästberg är väl hemmastadd i denna värld. Som 13-åring, när han lärde känna den gamle skalden, bodde de grannar på Linnégatan på Östermalm. Wästberg umgicks med honom så länge Bergman levde och har läst honom sedan tonåren.
Hos Bo Bergman anas samma behärskade svalka som stundom återfinns i Per Wästbergs författarskap; med skillnaden att Wästberg också är en passionens diktare, medan man får lyssna noga för att ana hetare pulsslag hos Bergman.
Är Bergmans författarskap ett av dem som vissnat med åren? En gång var han pubertetens poet; hos honom fanns mycket som tilltalade ungdomen. För en mer mogen läsekrets har han måhända åldrats; Per Wästberg antyder det själv:
"Närmare sextio år senare har jag läst hela Bo Bergmans produktion på nytt för första gången på mycket länge och i rädsla att inte längre få syn på vad jag en gång upplevde. Vad känns friskt och värt att presentera för nya läsare mer än ett sekel efter hans debut? Kanske inte så mycket som jag hoppats."
En bekännelse av en en gång hängiven läsare. Kanske är det förklarligt. Bo Bergman debuterade på 1880-talet med dikter i en gymnasieförening, levde över två världskrig och avled i en tid präglad av kallt krig och kärnvapen. Han gifte sig samma år unionen mellan Sverige och Norge upplöstes, hade varit pensionär fyra år när andra världskriget bröt ut och hann uppleva inledningen av Vietnamkriget.
Om hans liv varit kortare hade han naturligt hamnat bland klassikerna, nu blir han likt en gengångare i en för honom främmande värld och litteratur. Per Wästbergs stränga och inkännande urval knappt någon hade kunnat göra det med samma sakkunskap kan förhoppningsvis rädda något av Bo Bergmans diktning till kommande generationer. God dikt, och sådan skrev han i sina bästa stunder, är oftast märkligt slitstark; tiden kan tära på den men sällan helt ta död på den.
Och sådant skrev Bo Bergman, han som mot slutet av sitt liv åkallade döden så här:
Charon, du gamle färjman,
ro hit ett slag.
mitt namn är Bo Bergman,
nu kommer jag.

Mer läsning

Annons