Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Arg, snygg - och utmattad

/

Liza Marklund har skrivit sin tionde och sista bok om kriminalreportern Annika Bengtzon.
Gunilla Kindstrand har läst.

Annons

Det är en trött hjältinna som sitter här.

Fortfarande arg, snygg och högklackad, men med utbrändhet och panikångest krypande i kroppen.

"Järnblod" lanseras som Liza Marklunds tionde och sista bok om kriminalreportern Annika Bengtzon. Så här på upploppet blir det många trådar att knyta ihop för Liza Marklund. Bengtzons syster är försvunnen, det sker bestialiska mord på uteliggare, och hennes exman har förvandlats till en saftigt frånstötande mansgris. Barnen, livet, kärleken, karriären kräver och kväver henne. Som en fond till allt detta pågår en våldsam förändring på arbetsplatsen. Kvällspressen ska lägga ner sin pappersupplaga och bli 100 procent digital. En stenhård deadlinekultur ska bytas mot en ännu hårdare. Inte undra på att Annika Bengtzon är matt.

Orkeslös verkar dessvärre också Liza Marklund vara. Ingenstans i boken visar hon något genuint intresse för sin huvudperson. Den dramatiska medieverkligheten samspelar intressant med Annika Bengtzons personliga utmaningar, men Marklund utvinner få poänger ur parallellen. Ibland är dramaturgin provocerande TV-serie-enkel. Att det här och var finns inslag av samtida rättsfall och röster (Quick, Leif GW Persson med flera ger extra dimensioner, men värre är att de är nerbäddade i nötta kriminalromansschabloner.

När Liza Marklund klev in i på deckarscenen 1998 visade hon upp en fenomenal förmåga att väva in samhällsfakta och tidsfärg, inte minst när det handlade om det vi numera kallar livspusslet. Hennes sätt att använda genusstatistik blev stilbildande. Marklunds historier har inte alltid varit så säregna, men reporter Bengtzon blev snabbt en gestalt som raffinerat retade igenkänningsnerven där hon slets mellan barn och kärlek och yrkesliv. Det fanns också en energi och ett jävlar anamma i Liza Marklunds ambitioner att frilägga könsrollsspelet så som det ter sig i den hårda praktiken. På sätt och vis liknar hennes insats Jan Guillous. Han skapade i sina Arn-serie ett bredare intresse för islams historia och tankefigurer än vad hyllmeter av facklitteratur lyckats med. Jag tror att Liza Marklunds berättelser om kvinnors ibland motstridiga roller nått mycket djupt ner i läsarlagren och för alltid förändrat förväntningarna på kriminalgenren. Det är stort och ska erkännas. Nu, efter 15 miljoner sålda exemplar, kanske uppdraget känns utfört.

Det mest gripande stycket i "Järnblod" finns i efterordet, där Liza Marklund tackar sin redaktör Tove Alsterdal. I 18 år har de arbetat tillsammans med reporter Bengtzons öden och äventyr.

Alsterdal gav ut sin första egna kriminalroman 2009. Hon är nu en av Sveriges allra bästa deckarförfattare.

Mer läsning

Annons