Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bildning och intellektuell redbarhet

/
  • Björn Elmbrants bok ligger till grund för Bertil Lindströms reflektioner.

Björn Elmbrant har nyligen publicerat boken Innan Mörkret faller. Ska 30-talet hinna ikapp oss?

Annons

Boken är i sig ett gott exempel på bildning och intellektuell redbarhet.

En sådan bok skall bemötas med respekt. Detta utesluter dock inte invändningar och ifrågasättanden i sak, men då med syftet att föra förståendet av sammanhangen framåt.

Elmbrant lyfter fram Ernst Wigforss som ekonomiskt insiktsfull. I just fallet Wigforss är jag benägen att plussa på ordentligt: Wigforss var visserligen docent i nordiska språk men dessutom bildad långt utanför sitt eget specialområde. Här fanns inte bara beläsenhet utan också receptivitet inklusive förmågan att förstå väsentliga resonemang inom bl.a. ekonomisk vetenskap. Han valde också medarbetare på ett sätt, som gjorde att det blev fruktbart lagarbete inom och omkring finansdepartementet. I samband med regeringsbildningen 1932 utsåg han Dag Hammarskjöld till sin statssekreterare. Här bildades en arbetsgemenskap mellan två själsfränder, som förde avancerade samtal inte bara om ekonomiska sammanhang utan också inom humaniora.

Några år senare knöts den unge Erik Lundberg till teamet. Lundberg som tillhörde mina viktigaste lärare har berättat att Wigforss satt som åhörare på Lundbergs hela disputation 1937 samt att han inför disputationen frågade Lundberg, om han hade hunnit läsa den brittiske ekonomen Roy Harrods senaste bok. Wigforss intresse för Lundberg dikterades av att den senare skulle bli det nybildade Konjunkturinstitutets första föreståndare.

Wigforss intellektuella redbarhet var mycket betydelsefull för det samförstånd, som skapades i riksdagsarbetet under regeringen Hanssons inledningsmånader.

Elmbrant levererar detaljrika berättelser om historiska förlopp i både Weimarrepubliken och Sverige. Båda är mycket intressanta, men slutsatserna olika.

När man talar om orsak/verkan, skiljer man ibland mellan "per quam" och "sine qua non". Det förstnämnda handlar om direkta, ovedersägliga orsaker. Det senare handlar om nödvändiga men inte tillräckliga förutsättningar för att händelser skall inträffa. Elmbrant lyfter fram ett antal grava misstag i förloppet före det nazistiska maktövertagandet i Tyskland, som alla var sine qua nons och som dessvärre alla begicks. I det svenska fallet fanns långt ifrån alla de sine qua nons, som skulle ha behövts för en katastrof.

Det finns en del viktiga omständigheter att lägga till, men detta får inte plats I denna artikel.

Mer läsning

Annons