Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den exotiska doften av alligatorträsk

/
  • Träskmarkerna i Everglades, Florida - här färdas Ava Bigtree.

Bokrecension
Karen Russell: Swamplandia!
Översättning: Boel Unnerstad
Leopard förlag

Annons

Ava Bigtree lever på en ö i Everglades, i Floridas sumpmarker, där familjen driver nöjesparken Swamplandia.

Det stora dragplåstret är mamma Hilola, alligatorbrotterskan, som också lär upp Ava i sin konst. Men när Hilola dör i cancer börjar också nöjesparken falna. När familjen varken har mamma eller en gemensam dröm, och dessutom saknar pengar, börjar den splittras.

Brodern Kiwi rymmer till fastlandet, tar ett resignerat skitjobb hos en konkurrerande nöjespark och lever i misär medan han drömmer om att spara undan pengar. Pappa försvinner i egna affärer och storasyster Ossie drar sig allt längre in i spiritismen. De pojkvänner hon säger sig träffa är alla avlidna och till sist försvinner hon ut i träsket för att gifta sig med en av dem. Ava är ensam kvar på ön och det är då hon, i sällskap med en uppdykande figur som kallas Fågelmannen, ger sig ut i träsket för att söka efter sin syster.

Miljön är exotisk; träsket med sina halvgräsprärier och sitt klafsvatten, sina mangroveträd och alligatorer är noggrant skildrat, och genom hela boken löper dess väta, dis och magi. Träsket blir också den isolerande bubbla av mystik som lotsar berättelsen över gränsen från verklighet till övernaturlighet, från den sönderfallande familjen till en sorts schamanresa.

För träsket är ju också hemsökt, andarnas hem. De man möter där kan lika gärna vara avlidna som levande. Och visst lyckas författaren sudda ut gränsen mellan realism och magi på ett godtagbart sätt; sedan är det en annan sak att Avas resa, där man inte riktigt vet om saker händer eller inte, ändå blir utdragen och i längden konturlös.

Men Kiwis tillvaro känns jordnära, i ett bottenläge där minsta utslag av ambition är ett svek mot gruppen och skäl för trakasserier. Familjehistorien är spännande, och även bifigurers historier skildrar Russell med glans.

Och inte minst griper språkets sällsamma formuleringar tag. Orkaner är "drabbningar mellan land och vatten", när läraren i kvällsskolan skriver är det som om "fakta gallskrek i meteorfart över tavlan" och Avas mammasorg lyser fram i "Varje sten på ön, varje vajande trädgren eller smutsig tallrik hemma liknade ett ord i en mening som jag kunde läsa om min mamma". Ofta, ofta snuddar Russells vidunderliga språk vid någon dold längtan, någon halvglömd sorg, något djupt existentiellt som man känner fladdra förbi. Visst upplever man det ibland som en uppvisning snarare än ett sätt att driva historien vidare, men det är en imponerande och gripande uppvisning.

Det är en originell berättelse som bitvis klingar dovt men som också skildrar hur ett livsvakuum till slut bryts och hur en familj hittar varandra igen. Och där man aldrig upphör att känna våtmarkernas doft i näsan.

Mer läsning

Annons