Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dialog: "Befrielsen ett inlägg i hämnd-genren"

/
  • Från en av många manifestationer mot våldtäkt.
  • Maria Sveland debuterade skönlitterärt med boken
  • Boken Befrielsen av Maria Sveland.

I dag utkommer Maria Svelands roman Befrielsen. I centrum står en grupp kvinnor som tröttnat på att ständigt vara rädda. I deras stad härjar en serievåldtäktsman som polisen inte lyckas ta fast. Kvinnorna beslutar sig för att slå tillbaka med samma vapen. De bildar en grupp som överfaller och misshandlar oskyldiga män.
Istället för en recension publicerar vi ett meningsutbyte mellan Gunilla Kindstrand och Kristian Ekenberg. Kristian Ekenberg skrev för några år sedan en uppmärksammad kritisk recension av Svelands dokumentära ”Hatet – en bok om antifeminism”.

Annons

GK: Jag skulle så gärna vilja tycka om den här boken. Jag har stor respekt för Maria Sveland ambition. Hon försöker gestalta hur kvinnor påverkas av att ständigt förhålla sig till manlig övermakt och risken för sexuellt våld. Vad har du för kläder? Vilken väg väljer du när du går hem? Hur rör du dig? Hur formulerar du dig? Det är en grym disciplinering. En grundfråga i romanen är just att kvinnor och män har så olika villkor. Inte minst när det handlar om att erövra den egna sexualiteten. Vad tror du: kommer den att tolkas olika av manliga och kvinnliga läsare?

KE: Jag minns ett långt mejl jag fick efter min recension av ”Hatet – en bok om antifeminism”. En man som trodde att jag stod på ”deras” sida, som fått recensionen länkad till sig, och som blev mer och mer besviken när han läste min text och förstod att jag inte alls var en av ”dem”. Det är lätt att få fel vänner när man skriver om Maria Sveland. Jag håller med dig, det är lätt att känna respekt för hennes ambition, i synnerhet när man vet vilken skit hon ständigt får ta. Men eftersom frågan är så viktig, önskar jag att någon bättre skribent än Maria Sveland fick bli galjonsfigur för den. Och ja, jag tror att det är omöjligt att läsa ”Befrielsen” och blunda för könstillhörigheten. Hittade du något sympatiskt mansporträtt i den?

GK: Nej, men männen beskrivs ju genom kvinnornas blickar, som inte behöver sammanfalla med Maria Svelands personliga synsätt. Kvinnornas misstänksamhet och aggression är en konsekvens av deras utsatthet. Jag ser "Befrielsen" som ett inlägg i den ”hämnd-genre” som är så påtaglig just nu. Det går en stenhård linje från filmsviten "Kill Bill" över Stieg Larssons "Män som hatar kvinnor” över Katarina Wennstams böcker och över låten "Allt som är ditt" av Annika Norlin, och så vidare ... till den omsusade serien "Dom jävlarna ska skjutas" som är på väg att bli verklighet med hjälp av rekordsnabbt insamlade pengar. På så vis är Maria Svelands roman ett tidstroget uttryck för något stort: Att väldigt, väldigt många kvinnor och män har fått nog av manlig övermakt.

KE: Ja, och Valerie Solanas Scum-manifest, som har fått en renässans i offentligheten under senare år, får en hommage i "Befrielsen". Hämnd-temat är begripligt, med tanke på hur ofta samhället blundar för mäns våld mot kvinnor, men de exempel du ger signalerar en oroande uppgivenhet inför problemet. Det är som om Sveland säger att mäns våld mot kvinnor är en naturlag som inte kan skrivas om. Idén om dessa kvinnor som ger tillbaka med samma mynt är intressant, men hon misslyckas med att ge deras teorier bakom hämnden intellektuellt djup. De är inte särskilt spännande romangestalter och de blir ännu mer ospännande när de inte längre är individer utan förenas i en mobb. Hur uppfattar du det, ger Maria Sveland dem sin välsignelse?

GK: Nej, inte alls. Snarare försöker hon visa hur våldet letar sig in i, och förgiftar, livet för kvinnorna och deras närmaste. Det påverkar deras syn på sig själva, på män och manligheten och samhället. Jag tror att Sveland är intresserad av att visa effekten av både de reella övergreppen och av det symboliska våldet som hela tiden ligger och tickar under den manliga dominansen. Det korrumperar den enskilda människans villkor men också själva samhällskontraktet.

KE: Jag läser många romaner på ett år, och det är sällan som jag störs av att min könstillhörighet stänger mig ute. Jag har annars inte några problem med att följa kvinnliga huvudpersoner i traditionellt kvinnliga världar. Senast jag upplevde det, var när jag läste Anna-Karin Palms novellsamling ”Jaktlycka”. Kanske är det en lektion i vad många kvinnor finner så frånstötande i de stora manliga elefanternas romaner – det finns ingen plats för dem. Men det som skaver i ”Befrielsen” är inte främst att perspektivet är kvinnligt, utan att romangestalterna är olika nyanser av Sveland själv. Jag ser ”Befrielsen” som en debattroman, där allt är färdigt på förhand, där ingenting finns att upptäcka.

GK: I det sista är jag av en annan åsikt. Det finns utkast till komplexa och intrikata situationer. Men Svelands litterära verktygslåda är klent utrustad (än så länge). Hon har inte förmått göra en giltig berättelse av sin oerhört giltiga ansats.

KE: Nej, det har hon inte, även om jag föredrar ”Befrielsen” framför ”Hatet”. Jag tycker till exempel om klassaspekten i hur romangestalten som är journalist förhåller sig till sin arbetarklassmamma. När vi skriver det här, kommer nyheten om att EL James ger ut en ny bok i ”50 nyanser av honom”-serien, sedd ur den manliga huvudpersonens synvinkel. Med det i bakhuvudet går det inte att argumentera mot relevansen av en roman om hur kvinnorna i en stad påverkas av terrorn från en serievåldtäktsman. Hoppas ämnet inte känns gjort nu bara, så att ingen annan författare vågar sig på det.

GK: Gunilla Kindstrand, kulturchef Mittmedia.

KE: Kristian Ekenberg, kulturredaktör Gefle Dagblad.

Mer läsning

Annons