Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En lagom dos av Murakami

/

Haruki Murakami avnjutes bäst i det korta formatet. Nu kommer hans novellsamling Män utan kvinnor ut, hans första på nio år.

Annons

En skalbagge pryder omslaget på boken. Och siktar direkt mot en originell lek med Franz Kafkas novell Förvandlingen, där Gregor Samsa förvandlas till en insekt. Murakami vänder på steken i Samsa in love, och förvandlar insekten till Gregor Samsa i stället, som får lära sig använda armar, ben och tankeförmåga.

Det är inte den enda novellen där huvudpersonen tvingas skapa sig själv på nytt. Inledningsnovellen Drive my car handlar om en ensam skådespelare som behöver en chaufför som kan ta honom till teatern och hem, eftersom han mist sitt körkort. För den kvinnliga chauffören vågar han, som alltid spelat en roll, berätta öppet om sitt liv och hur han även i livet med hustrun spelat okunnig om hennes otrohet.

Det finns mycket gott att säga om Murakamis språk, musikreferenser och hans sätt att vända och vrida på berättelserna på oväntade sätt. Ofta svävar en surrealistisk ton över hans böcker, mer tydlig i hans mastodonttrilogi 1Q84 med en parallell värd med två månar. Berättarstilen är enkel och exakt med många korta meningar. Och det är hans förmåga att beskriva skeenden och föremål så man ser och känner dem framför sig, som speciellt imponerar på mig.

I de sju novellerna i Män utan kvinnor, finns det magiska med som en ton i bakgrunden: allvetande katter, uppdykande ormar och mystiska knackningar på dörrar, som i novellen Kino.

Det handlar om idel ensamma män, som på något sätt rycker på axlarna och accepterar de öden som väntar dem utan att kämpa emot.

Det jag dock har svårt för när det gäller denne japanske författare, som ofta nämns som nobelpriskandidat, är hans rätt enahanda gestaltning av kvinnor. Här är det som om han inte kan tänka klart.

Den unga chauffören i inledningsnovellen är ful och okvinnlig, och enbart därför kan hon erkännas som den skickliga chaufför hon är. I Kafka-pastischen är hon puckelryggig men en hantverkskunnig låssmed, och Samsa blir kär. Andra kvinnor är överjordiskt vackra, men det är ändå något mystiskt med dem, de är undflyende som skygga djur som kommer och plötsligt försvinner. Kvinnor kan liksom inte få vara personer i egen rätt och kapacitet.

Ändå betyder kvinnorna så mycket i dessa ensamma mäns liv. I novellen Sheherazade lever en man isolerad och får matevererad av en kvinna som också ligger med honom. Efteråt berättar hon alltid en sann eller påhittad historia. Hon är en magisk sagoberättare.

"Kvinnor tillhörde verkligheten, men tillförde dessutom en märklig tid där verkligheten upphävdes. Det är det kvinnor gör i mäns liv" konstaterar mannen Habara i samma novell.

Jag tycker bäst om Murakami i det här korta, öppna formatet, där han inte måste dra allt till sin spets, som i romanerna.

Mer läsning

Annons