Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett skamligt kapitel svensk nutidshistoria

/
  • Lovisa Lamm berättar mycket om hur det gick till att Sverige öppnade diplomatiska förbindelser med Nordkorea, men också om vardagen i det alltmer slutna landet.
  • 2001 besökte Göran Persson, som den förste ledaren från väst, Nordkorea och den numera avlidne Kim Jong-Il. Lovisa Lamm har mycket att berätta om den oheliga allians mellan näringslivet och yttersta vänstern som bidrog till att Sverige erkände Nordkorea och öppnade ambassad i Pyongyang.

Lovisa Lamm: Ambassaden i paradiset - Sveriges unika relation till Nordkorea
Norstedts

Annons

I april 1973 upprättade Sverige diplomatiska förbindelser med Demokratiska Folkrepubliken Korea. Beslutet låg i tiden. Några år tidigare, 1970, hade Nordkorea öppnat ett informationskontor i Stockholm, samma år presenterades landet i en utställning i ABF-huset på Sveavägen i Stockholm.

1973 blåste ännu vänstervindarna från 1968 över Sverige. Ett av vänsterns krav var att Sverige skulle erkänna också den andra halvan av Korea, det USA-understödda Sydkorea hade Sverige erkänt redan 1959.

Men det fanns också andra skäl för regering och riksdag att erkänna Nordkorea: exportaffärer. Då, i början av 70-talet, framställdes Nordkorea som en framtida stor marknad i Asien, nästan i klass med Japan. Stora – och ansedda – svenska exportföretag tryckte på för att den nordkoreanska marknaden skulle öppnas för dem genom politiska beslut och diplomatiska relationer.

Några av dessa företag, som Volvo, ASEA, Kockums, Atlas Copco, Alfa Laval, drev på för att få möjlighet att exportera till Nordkorea. Alla förmodade att landet skulle bli en framtida ekonomisk stormakt i sin del av världen. Vad få visste men många snart kom att få erfara var att den nordkoreanska ekonomin var mycket bräcklig och illa organiserad. Landet saknade erfarenhet av handelsförbindelser med väst, till exempel rutiner för avbetalning av vad som importerats.

Exportkreditnämnden, som genom försäkringar garanterar svenska exportföretag att få betalt, kom att spela en stor roll de kommande åren.

De svenska företagen arrangerade en stor industriutställning utanför huvudstaden Pyongyang med förhoppning att skapa efterfrågan på sina produkter.

1975 öppnade Sverige en ambassad i Nordkoreas huvudstad och nordkoreanerna hyrde en fastighet på den stillsamt förnäma Villagatan för sin Stockholmsbeskickning. Händelsen är historisk. Sverige var det första västland som öppnade en ambassad i Nordkorea; de som redan fanns tillhörde länder i det sovjetiska maktblocket. Den svenska ambassaden kom att förbli den enda västerländska i 26 år.

Om detta har Lovisa Lamm skrivit en innehållsrik, på många vis avslöjande, om än något ostrukturerad bok. "Ambassaden i paradiset" kallar hon den, en träffande titel: den nordkoreanska uppfattningen var att den kommunistiska diktatur den store ledaren Kim Il Sung byggt efter vapenstilleståndet på 50-talet verkligen var ett paradis.

Lovisa Lamm, som besökt det stängda landet, kan berätta mycket om verkligheten i detta paradis, en del med hjälp av dagboksanteckningar från svenskar som kom att arbeta med att skapa en nordkoreansk gruvindustri.

Kim Il Sung styrde landet till sin död och skapade i praktiken av sin maktposition något som liknar en nationell religion. Den store ledaren bevarar sin makt i evighet, och egentligen är han inte död. Hans revolutionära själ lever, får Lamm veta av sina följeslagare i paradiset.

Så vad fick Sverige att öppna ambassaden i Pyongyang? Om det kan Lovisa Lamm berätta en hel del. Mycket handlar det om näringslivets påtryckningar för att skapa ännu en exportmarknad. Den oheliga alliansen mellan kapitalet och yttersta vänstern blev på så vis framgångsrik. Men hur kunde den socialdemokratiska regeringen under Olof Palme så aningslöst erkänna en regelrätt diktatur som Nordkorea? Om det har Lamm nästan inget att berätta.

Hon skildrar mer de rent diplomatiska åtgärderna än de politiska beslut som låg bakom dem. Och lägger mycket av skulden på de exportföretag vars affärer blev dyra för exportkreditnämnden när det snart visade sig att nordkoreanerna varken ville eller kunde klara avbetalningarna.

Den nordkoreanska exporten blev en dyr affär för de svenska skattebetalarna.

Den framtida stora marknaden visade sig i verkligheten vara en propagandabluff som näringsliv, diplomater och, inte minst, regering och riksdag aldrig såg.

Så bräcklig var Nordkoreas ekonomi att landets ambassader i praktiken fick klara sitt eget uppehälle, utan stöd från hemlandet. I Sverige ledde det till skandal: det visade sig att den nordkoreanska ambassaden bedrev en omfattande smugglingsverksamhet med sprit, tobak och droger för att på så vis bekosta själva ambassaden.

När affären avslöjades hamnade UD i bryderi. Det naturliga hade varit att förklara den nordkoreanske ambassadören persona non grata, vilket betytt att han fått resa hem. Men hur skulle Nordkorea då reagera? Kanske stänga handelsförbindelserna? Oron var stor men saken löstes till slut genom att den gamle ambassadören reste hem och en ny strax dök upp i Stockholm. Det förblev vid det gamla.

Så fortsatte det. Nordkorea slöt sig allt mer mot omvärlden, förlorade sitt verkliga stöd när det sovjetiska väldet föll samman, drabbades av svåra svältkatastrofer som i regel förtegs eller förnekades. Och gjorde lögnen till naturligt politiskt maktmedel. Lovisa Lamm har mycket att berätta om verkligheten i denna demokratiska folkrepublik.

Det hon skildrar är ett skamligt kapitel svensk nutidshistoria, i början av det nya millenniet manifesterat av statsminister Göran Perssons besök i landet. Han var den förste politiske ledare från någon västlig demokrati som besökt Nordkorea.

Mer läsning

Annons