Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Författaren måste bestämma vad som är sant

/

Kristian Lundberg kommenterar debatten kring självbiografiskt skrivande. Vad får en författare göra? Skildra utsatta människor i sin närhet – med namn, plats? Skriva om de döda - som inte har minsta möjlighet att försvara sig?

Annons

Emellanåt bryter debatten kring den självbiografiskt inspirerade litteraturen fram. Just nu står Knausgårds verk i centrum, men före honom gick Jan Myrdal, Birgitta Stenberg, Kerstin Thorvall och många fler. Just nu är det nödvändiga kontraktet mellan läsare och författare alltför otydligt, menar Kristian Lundberg.

Det finns en exakt och absolut punkt i mitt skrivande liv då jag beslutade mig för att stiga in i min egen berättelse – och det under det namn som är mitt. Det fanns plötsligt en helt avgörande situation då jag ville ta ansvar min text, garantera den.

Yarden är en gigantisk omställningsplats för fabriksnya bilar. Området rymmer cirka 8 000 till 9 000 bilar. Vi var ett varierande antal personer som dag efter dag rörde oss över det inhägnade bevakade området. Vi parkerade bilar. Puttade bilar i friläge så att de kunde stå tätt tätt intill varandra. Vi flyttade bilar.

Det gigantiska området var indelat i ett slags rutmönster där varje bil fick sin noga angivna location. Inte en plats, inte en parkeringsplats. Det skulle just vara ”location” – även om det var exakt samma sak. Vi rörde oss över området i en minibuss, vi släpptes av vid vissa platser på området för att hämta en bil och sedan köra den till sin nya location. Det var stekhett, snöstorm, ösregn. Det fanns andra dagar då man inte alls tänkte på vädret. Men, efter att ha varit på Yarden i cirka sex månader beslöt jag mig för att jag ville skriva den berättelse som fick namn efter platsen. Jag hade kört en bil till sin nya location. När man parkerat sin bil var det ytterst viktigt att man steg ur bilen och ställde sig vid sidan om den. Detta var för att signalera att bilen inte var scannad. Oavsett väder skulle man stå där intill sin framkörda bil. Jag gjorde så, körde fram bilen, steg ut, ställde mig och väntade på att bilen skulle scannas in. Det var oktober, ösregn. En stark vind som piskade upp vatten från hamninloppet.

Jag stod där och såg ut över området, såg hur det stod människor ute i regnet och väntade på samma sak som jag. Jag visste i vilka områden de flesta bodde, visste hur deras dagar såg ut, deras kvällar. Det var då det kom så starkt till mig. Det hade skett ett slags nyliberalt systemskifte som hade förvandlat oss från levande varelser till signalpinnar. Vi var det. Ett antal signalpinnar utställda i regn. Jag var inte Kristian, jag var en pinne som signalerade: scanna denna bil.

Det var just i det ögonblicket som jag beslutade mig för att skriva, inte minst för att det var en närapå chockartad upplevelse. Jag hade inte sett detta systemskifte komma och jag förstod då också att vi var många som inte hade sett det ske. Det hade skett gradvis, stegvis, bit för bit. Det var också därför jag ville skriva in mitt eget namn för att på det sättet kunna ta ansvar för texten. Jag ville upprätta ett tydligt kontrakt mellan mig och läsaren. Det är en del av det biografiska skrivandet. En liten.

Den som skriver både skapar och anger verklighetens gränser. Den som skriver väljer också hela tiden bort andra delar, det är rader som lika gärna kunde ha ingått i berättelsen och varit just lika sanna som de man valde skriva.

Det finns också ett konstant överordnat perspektiv där den som skriver ofrånkomligen kommer att använda sig av andra människor, skildra dem på sätt som alls inte behöver vara rättvist, än mindre sant. Det är författaren som bestämmer vad som är sant. Det är hans text, hans ansvar, hans kontrakt med läsaren. Att inbilla sig annat är att ljuga för sig själv och läsaren. Det här också anledningen till varför det är angeläget att garantera sin text med sig själv. Det är en etisk hållning att göra så. När jag stiger in som människa i min egen berättelse blir naturligtvis inte texten mer rättvis. Det som sker är att man kan ställa mig till svars. Det går att föra ett samtal på olika sätt med den som skrivit, just eftersom det finns en giltighetsdimension.

Det som sker just nu, inte minst när det biografiska skrivandet mer eller mindre konstant stöter och skaver sig fram mellan läsare och genrer, är att själva kontraktet mellan läsare och författare är otydligt. Det är på en slags metanivå där man enkelt kan undslippa att ens problematisera sitt skrivande. Man säger att det är skönlitteratur och därför inte skall tolkas på annat sätt, det sker även om man samtidigt tar sig friheten att använda verkliga personer och platser i sina texter, som då heller inte kan svara – för hur svarar man på en skönlitterär text som vägrar ta ansvar för sin egen utsaga?

Det här är grunden för mig i det självbiografiska skrivandet. Den som skriver har alltid en överordnad position. Det är hans val som styr den läsandes verklighet. Detta är basalt. Det här egentligen här debatten om det biografiska skrivandet måste börja. Har jag rätt att skildra utsatta människor i min närhet – med namn, plats? Kan jag skriva om döda utan möjlighet att försvara sig? Kan jag beskriva andra på ett föraktfullt sätt? Ja. Det är mitt svar. Ja, det kan jag göra – så länge jag själv stiger in i min text och tar ansvar för den – och problematiserar detta enkla faktum att den som skriver alltid är överordnad. Ett exempel på problematiken med sanning och litteratur får man om man läser den debatt som en gång fanns om Jan Myrdals självbiografiska texter.

Kan man ha olika typer av barndom inom samma familj? Vems upplevelse är giltig? Svaret kan vara: läsarens.

Mer läsning

Annons