Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Franzens "Renhet": Ett imponerande romanbygge med sorglig kvinnosyn

/
  • Jonathan Franzen fick sitt stora genombrott med

Jonathan Franzens "Renhet" är en uppslukande berättelse om moral, makt och mänskliga relationer. En värld där kvinnorna är jättevackra och männen alltid lite smartare.

Annons

Franzens femte roman kryssar mellan tre kontinenter och väver samman ett antal människors liv i berättelse som spänner över drygt 60 år.

I samtidens USA flyr 20-åriga Pip sin mamma av längtan efter att få veta vem hennes far är. I 80-talets Östtyskland bryter Andreas med sin familj för att leva utanför systemet och så småningom starta en internetrörelse som avslöjar rättsrötor och korruption. Framgångsrika journalistparet Tom och Leila bryter med konventionella medier för att starta en ideell verksamhet med sanningen som högsta ideal. Anabel gömmer sig i skogen för att leva i nuet och komma undan världens ondska.

Franzens karaktärer kämpar för att göra världen till en bättre plats - att uppnå renhet. Men det resulterar inte sällan i en tävling i moral, och det som i nuet uppfattas som rättfärdigt, kan med perspektiv ha varit orättfärdigt.

I Franzens närgångna granskning av det mänskliga visar det sig att det snarare än medvetna moraliska val, rör sig om lättja, slumpen eller bara egoistiska skäl till varför vi handlar som vi gör.

Andreas tidigare entusiasm för internet väcktes av dagligt porrsurfande mer än potentialen som världsförbättrare. Och Anabels surande i skogen handlar mer om rädslor och ett hat mot sin exman än viljan att leva rent.

Här finns också en tydlig kritik mot internet som Andreas i boken kallar för ett "totalitärt system i meningen att det är ett system som är omöjligt att välja bort." Och att det likt en totalitär stat styr människor genom att skapa rädsla.

Syftet med internet är att befria människor från att göra saker, lära sig saker, minnas saker, som förr hade skänkt mening och således utgjorde livet.

Franzens romanbygge är imponerande, det är en omfattande, myllrande och detaljrik berättelse där jag som läsare hela tiden vill vidare.

Men det finns det som skaver.

I Franzens fiktiva värld är alla kvinnor mer eller mindre jättevackra. De äter lite och tränar mycket, är jättesmala och har ändå stora bröst.

Männen mäts inte efter samma måttstock. Toms ansikte är köttigt, han är flintskallig, med dålig hållning och kulmage. Ändå är han vansinnigt attraktiv i kvinnors ögon. Andreas ligger med 15-åringar och som 50-plussare kan han fortfarande välja fritt bland de 20-åriga praktikanterna.

Kvinnorna är smarta, men inte lika smarta som männen.

I en scen får Pulitzerbelönade Leila en tyst uppsträckning av hökögde redaktör Tom. Med en enkel fråga blottlägger han vad hon missat, och hon får göra om en intervju.

Andreas hjärna ligger alltid steget före får vi veta, hur han hatar när (överjordiskt vackra) Annagret pratar och pratar, men hur han ändå behöver henne.

Både Tom och Andreas hyllar i ord kvinnornas intelligens och självständighet samtidigt som de känslomässigt nästan enbart relaterar till deras kroppar. Kroppar som båda var för sig fantiserar om att strypa.

Jag får inte ihop det, hur en så kompetent och smart romanförfattare tappar perspektiven här. Eller så är det medvetet utfört. Jag kan inte bestämma mig för vad som är sorgligast.

Mer läsning

Annons