Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Han levde sitt liv i häpnad

/

Författaren och neurologen Oliver Sacks gick bort i söndags. Örjan Abrahamsson berättar om ett minnesvärt möte.

Annons

Jag kan inte låtsas att jag inte är rädd. Men den dominerande känslan är tacksamhet. Jag har älskat och jag har varit älskad; jag har fått mycket och givit något tillbaka; jag har läst och rest och tänkt och skrivit. Jag har levt intensivt i och med världen, författarnas och läsarnas särskilda umgänge.

Så skrev den 81-årige Oliver Sacks i New York Times i vintras (19/2), ett par veckor efter att han fått besked att han var döende i cancer. Särskilt rörande var avskedsbrevets sobra tonfall och hans fasta beslutsamhet att fortsätta att leva, ännu mer intensivt än tidigare. Artikeln fortsatte framför allt har jag varit en kännande varelse, ett tänkande djur, på denna vackra planet, och det har i sig varit ett enormt privilegium och äventyr.

Specialisterna gav honom en eller ett par månader. Men han förlänades ytterligare ett halvår av det liv han så passionerat och nyfiket smittsamt hyllade och älskade. In i det sista spelade han piano, skrev brev, simmade, åt sin favoritmat: rökt lax.

I söndags dog emellertid Oliver Sacks i sitt hem i New York, 82 år gammal.

Jag är knappas inte ensam om upplevelsen att ha förlorat en vän. En nära, en exklusiv vän. Hans skrivande, och hans person, hade den effekten. Oliver Sacks var tveklöst Ein mensch.

Själv har jag hängivet läst Oliver Sacks i ett drygt kvartsekel. Frändskapen förstärktes ytterligare när jag mitten 90-talet hade förmånen att intervjua honom och efter två oförglömliga timmar upptäckte en blyg och sensibel, intelligent och älskvärd, en smula förbryllande men påfallande ödmjuk människa. Som sagt Ein Mensch. Kanske rentav en Tzaddik, alltså – enligt en tradition inom den judiska mystiken – en av de 36 rättfärdiga som bär världen på sina axlar – utan att de själva är medvetna om det.

Ända sedan Oliver Sacks slog igenom med Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt på 1980-talet har hans namn blivit synonymt med förunderliga neurologiska fallstudier, kort sagt lysande populärvetenskaplig litteratur. Man kan rentav påstå att han är upphovsman till en helt egen genre, även om Sacks vore den förste att protestera. Hans stora inspiratör, mentor, senare uppmuntrande vän, var den ryske neuropsykologen Aleksandr Luria, vars fallstudier Mannen med det obegränsade minnet och Mannen vars värld slogs i spillror tillhör genrens första klassiker. Likväl har Sacks vidgat och utvecklat genren, mycket tack vare sin djupa humanism och en förtroligt elegant berättarstil. Ingen som skrivit populärvetenskaplig om neurologi på 2000-talet kommer förbi Oliver Sacks, som regelmässigt brukar avtackas.

Tidvis kritiserades dock Sacks för att kränka och utelämna patienter, för att bedriva ett slags litterär freakshow. Särskilt efter uppmärksamheten 1986 då Michael Nyman skrev en hel opera utifrån bästsäljaren Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt. Själv har jag aldrig tvivlat på Sacks fundamentala respekt för, inte för patienten utan människan, med eller utan alla sina neurologiska underligheter.

Länge var Sacks strängt brittiskt återhållen om sitt privatliv. Med åren har han dock blottat sig, gradvis har hemligheter sipprat ut. Som i hans första självbiografi Morbror Volfram (på svenska 2003) och den fascinerande Hallucinationer som utkom på svenska i vintras. Än mer blottställer han sig den nyutkomna självbiografin On the Move, som tar vid där Morbror Volfram slutar.

I On the Move – som Sacks lämnade in till förlaget strax före sin dödsdom – skriver Sacks frankt och självutlämnande om sin förvirrade ungdom, om sin betungande blyghet, om sin psykotiska bror, om passionen för motorcyklar och tyngdlyftning. Och om sin homosexualitet – fortfarande kriminaliserat i uppväxtens Storbritannien – som inte ens hans annars så kärleksfulla föräldrar kunde acceptera och som gjorde att han i tonåren övergav familjens starka judiska tro med rötter i Östeuropas ortodoxi. Han skriver även öppet om sitt svårartade, fyråriga amfetaminmissbruk, plus experimenterande med diverse andra droger, som gjorde att varken han själv eller hans vänner trodde att han skulle överleva 35 års-dagen.

Oliver Sacks lyckades överleva. Och att förbli drogfri: genom att skriva.

Debutboken Migrän utkom 1970. Sedan följde Awakenings 1973 som förvandlades till en framgångsrik film 1990 med Robin Williams och Robert de Niro i huvudrollerna. Den tål fortfarande att ses.

On the Move – Brombergs ger ut den på svenska hösten 2016 – är en fängslande läsning, ett tankeväckande tidsdokument och en osentimentalt öppen skildring av och om en neurolog som alltid drömde om at bli författare. Som öppnat miljoner lekmäns ögon för hjärnans och därmed människans alla lika besynnerliga som fantastiska uppenbarelser genom att gestalta individer, levande människor, med patos och litterär sensibilitet. Därtill hade han den förmågan att kommunicera med läsaren så att man, det vill säga jag upplevde att han talade direkt till mig och ingen annan.

När jag fick möjlighet att intervjua Oliver Sacks för tjugo år sedan, en vintrig söndagsförmiddag i Stockholm, hade hans förlag förmått ett lokalt badhus att öppna simhallen sex på morgonen enbart för doktor Sacks. Han måste simma varje dag. Fysisk aktivitet, förklarade han för mig, är helt avgörande för honom– för att kunna upprätthålla känslan av sin egen identitet.

Den brittiskfödde amerikanen Oliver Sacks bjöd på – vad annars? – te, och svarade eftertänksamt och vänligt på alla mina nyfikna lekmannafrågor, medan han oroligt hoppade upp och ned i stolen och överhuvudtaget gav intryck av att vara lite en av det slags udda, unika människor som han själv skildrat. Vilket han som sagt senare avslöjat. Så var han exempelvis själv totalt ansiktsblind, en neurologisk åkomma som är betydligt vanligare än vad man kan tro. Delvis beror det på att åkomman år så stigmatiserande. Ansiktsblinda uppfattas gärna som arroganta och snorkiga: känner du inte igen mig!?

När jag själv undervisar brukar jag alltid fråga klassen och minst en elev brukar lätt generat erkänna att de är helt eller delvis ansiktsblinda. I Sacks anda försöker jag att sprida kunskapen till de förbluffade normala som knappt tror att det är sant. Jag lovar att också du, käre läsare, känner minst en ansiktsblind, men förmodligen utan att du vet om det. Fråga, i medmänsklighetens namn.

Av det hundratal intervjuer jag gjort i mitt liv är mötet med doktor Sacks tveklöst den mest minnesvärda.

On the Move skildrar ett rikt och mångfacetterat liv av en man som sedan sin 40-årsdag levt ensam i ett mer eller mindre frivilligt celibat. Desto mer gripande blir det när Sacks berättar att han som 75-åring till slut finner genuin och fysisk kärlek i ett förhållande.

Livet behöver inte ta slut förrän det verkligen tar slut. Bara man fortsätter att vara nyfikenheten. Få tycks bättre ha inkarnerat poeten Szymborskas visdomsord som jag själv försöker efterleva, låt vara med varierad framgång. Att alltid leva: med häpnad!

Och Sacks fortsatte att skriva trots cancern. Så publicerade han nyligen en artikel om barndomens sabbatsfirande i New York Times (16/8). Han avslutar artikeln, återigen osentimentalt och med avklarnad, jag vågar påstå det, livsvisdom.

And now, weak, short of breath, my once-firm muscles melted away by cancer, I find my thoughts, increasingly, not on the supernatural or spiritual, but on what is meant by living a good and worthwhile life —achieving a sense of peace within oneself.

Så vackert. Mänskligt. Gripande. Oliver Sacks – salig i åminnelse.

Mer läsning

Annons