Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jack Reacher i dubbel upplaga

/

Precis som många andra thrillerförfattare älskas Lee Child av sina läsare men ignoreras av kritikerna. Han sticker ut eftersom produktionen av hans senaste bok övervakades av en litteraturprofessor.

Annons

När han skapade sin huvudrollsinnehavare Jack Reacher för snart 20 år sedan hade Lee Child en klar uppfattning om vad och hur denne inte skulle vara. Det är en uppräkning som i vissa delar väl beskriver en av de främsta svenska representanterna i genren, Henning Mankells kommissarie Wallander, men även många andra.

– Jag ville inte ha en miserabel hjälte, en dysfunktionell man, kanske en alkoholist, kanske en skild alkoholist med en tonårsdotter som inte tycker om honom. I början var det en nyskapande idé, men sedan upprepades den gång på gång och blev en kliché. Det där ville jag inte alls hålla på med.

Vem är då Jack Reacher, som 2012 gestaltades på filmduken av Tom Cruise? Helt kort är han en före detta militärpolis som hoppade av innan han fick sparken. Han har ingen fast bostad och det enda han bär med sig är kontanter, pass och en vikbar tandborste. När kläderna blir för smutsiga slänger han dem och köper nya. Reacher är en luffartyp med sällsynt förmåga att snubbla över grov brottslighet som han löser, alltsom oftast väldigt våldsamt.

– Nyckeln till Reacher är att han är udda på många sätt, men han vet inte om det. Han är inte särskild medveten om sig själv och tror att han är helt normal. Vi andra kan se att så inte är fallet och jag tror att det är vad som gör honom intressant, säger Lee Child när TT träffar honom i Stockholm.

Nyligen släpptes den 20:e boken med Jack Reacher, men det är inte huvudskälet till att Lee Child är i Stockholm. Han har diskuterat spökskrivande med David Lagercrantz som de senaste veckorna toppat många internationella bästsäljarlistor med "Det som inte dödar oss", den fjärde delen i Millenniumserien om Lisbeth Salander. I diskussonen på Stockholms universitet medverkade också Andy Martin, professor i fransk litteratur vid Cambridge, som hängt över Childs axel under hela produktionen av den senaste boken, "Make me". Den processen har resulterat i Martins bok "Reacher said nothing", en metatext om en thrillerförfattares arbetsmetoder.

Lee Child recenserade Lagercrantz bok i New York Times. Han slutomdöme blev att boken var bra, men att den inte nådde ända fram. Som författare har han grubblat en del på problematiken runt boken.

– Ganska snart blev frågan om det är möjligt att plocka upp någon annans karaktärer. I grund och botten handlar det om Lisbeth Salander eftersom Blomkvist är ganska enkel att reproducera. Det är Salanders galenskap som gör Stieg Larssons böcker lockande, säger han och fortsätter:

– Jag tycker att Lagercrantz lyckades till 95 procent, men den sista biten handlar om inspiration som jag tror är omöjlig att fånga hur bra författaren än är. Boken är utmärkt, men det är inte en bok av Stieg Larsson.

Så över till professorn bakom axeln. Intressant eller störande?

– Båda. De flesta författare vill arbeta i ensamhet. Jag hade tidigare skrivit 19 böcker mer eller mindre på instinkt utan att förklara vad jag skrev för mig själv eller för någon annan. Nu var jag plötsligt tvungen att beskriva hur jag tänkte och varför jag valde att skriva som jag gjorde. Det var definitivt intressant och fick mig att tänka på saker som jag aldrig tänkt på förut. Jag är väldigt nöjd med "Make me" och frågan är om den blev bra på grund av den här processen eller om det var en ren tillfällighet.

Mer läsning

Annons