Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jonas Hassen Khemiri litar på läsaren i Allt jag inte minns

/

Kan man lita på minnet? Vem minns rätt och vad ryms i luckorna mellan det man minns?
Jonas Hassen Khemiri skriver en roman om minnen, som lika mycket handlar om kärlek och vänskap.

Annons

Efter att i huvudsak ha skrivit pjäser de senaste tio åren är Jonas Hassen Khemiri tillbaka som romanförfattare med ”Allt jag inte minns”.

Det börjar rörig, i något som liknar ett teatermanus. Korta scener med flera olika berättare. Jag läser om och gör anteckningar på lappar för att hänga med tills jag ger upp och bara läser, och det är så klart då berättelsen öppnar sig för mig.

Minne på minne läggs till varandra tills en person, Samuel, får konturer. Han har dött, en våldsam död, det är ingen spoiler, vi får veta det redan på tredje sidan. Grannen till Samuels mormor (hon som nästan helt tappat minnet) berättar om olyckan.

Men Samuels konturer är inte beständiga, de flyttas och hans karaktär tar nya former beroende på vems minne som berättas.

Samuel - upplevelseknarkare med krav på autenticitet, som ändå aldrig lyckas leva just nu, alltid i ett "efter" där han ska ha gjort tillräckligt stora insättningar av minnen på erfarenhetsbanken.

I Samuels närhet finns bästisen Vandad, han som gjorde vad som helst för cash - som skulle sälja sin mamma för en tusenlapp. Eller Vandad, som längtat efter en stabil vänskap hela sitt liv som fann Samuel och som aldrig tänker släppa taget?

Redan i debuten "Ett öga rött" och senare i pjäsen "Jag ringer mina bröder" visade sig Jonas Hassen Khemiri som en unik uttolkare av vänskap. Hur han i de små gesterna, ögonblicken och orden, exakt - ofta med mild humor - kan ringa in vad vänskap kan vara, en känsla lika stark som kärleken till en partner.

Romanen rymmer också det senare i flickvännen Laide, hon som var Samuels själsfrände - som tillfredsställande kunde definiera vad kärlek är (Samuels ständiga fråga till sin omgivning). Och visst är Laide en kärleksfull, omhändertagande människa med stort patos, eller är hon egentligen en svikare med låtsasideal?

Det beror på vilken berättarröst du litar på.

För minnet är bedrägligt, säger romanen, berättelsen ändrar sig, som läsare blir jag ständigt ledd på villovägar. Författaren har gjort plats för en röst till, läsarens, det är upp till mig att avgöra och fylla i luckorna. Det är kanske i glappen mellan minnena och det vännerna inte minns som Samuel till slut kan ta form.

Mer läsning

Annons