Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Läraren som offer

/
  • Malin Hedin har skrivit en skildring från lärarnas värld, en intressant motbild till den gängse mediabilden av skolan.

I dagarna rusar eleverna ut ur skolorna. Men vem bryr sig om lärarna? Fredrik Borneskans har läst en bok som vänder på de invanda perspektiven.

Annons

En enkel mediedramaturgi bygger vanligen på svartvita roller med en skurk, ett offer och en hjälte. I den mest slarviga mediala debatten om svenska skolan får läraren dra på sig skurktröjan för allt från kunskapsmål som inte uppnås till bristande disciplin i klassrummet. I Malin Hedins roman Inte gå under ser rollfördelningen helt annorlunda ut.

Även om författaren är lärare och troligen upplevt vissa typsituationer så känns tydligt att det här är en fiktiv berättelse. Inledningen är dramaturgiskt riggad. Mirjam, som huvudpersonen heter, är fylld av sprudlande förväntan inför att få början på Österparksgymnasiet. Man anar det kommande knaket av brustna illusioner redan då hon med rösten vibrerande av stolthet konstaterar att hon fått jobb på en certifierad FN-skola.  

Men illusionen brister inte helt förrän hon möts av elevernas gapskratt då hon på sin första lektion berättar om sina förväntningar på skolan. Det går snart upp för henne att ägaren driver verksamheten som vilket företag som helst och är ute efter att tjäna pengar. Lärarna förväntas marknadsföra skolan och inte framföra kritik när journalister dyker upp efter skandalrubriker i lokaltidningen. De kläms mellan stolarna på vinsthungriga ägare och elever och föräldrar som blivit kunder med rätt att ställa krav.

Hedins sätt att skriva präglas av en stil som dröjer vid detaljer och där symboliken är viktig. Snygg är gestaltningen av hur Mirjam som liten lät bli att rädda en pojke på väg att drunkna, att hon levt hela sitt liv med skuldkänslorna. När hennes elev Azad anförtror henne att han misshandlas av sin far blir det omöjligt för henne att gå förbi fler viftande händer som behöver henne för att inte dras ned i avgrunden. Trots viskande kollegor låter hon Azad sova hemma hos henne och kämpar för att hjälpa honom.

Berättelsen är komponerad ungefär som en deckare. Läsaren drivs framåt av lusten att få veta vad som ska hända när skolan, som det visar sig, ska säljas, hur det ska gå för Azad och för Mirjam själv. Det är synd att Hedin ibland förklarar istället för att lita på läsarens förmåga till egna slutsatser. Blommor och växter spelar en viktig roll i berättelsen, men analogin till elever och klasser hade blivit starkare om den fått ligga mellan raderna.

Hedins skildring av skolvärlden är en värdefull motbild till den som brukar ges i media. Att lärarna pressas till bristningsgränsen, och snarare borde bära offer- än skurktröjan, framgår redan av titeln. Några berättartrådar lämnas inte helt avslutade, så kommer en fortsättning framöver vore det varken förvånande eller överflödigt.

Mer läsning

Annons