Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lars Ahlin och Sundsvalls litterära arv

/
  • Lars Ahlin har lyft fram Sundsvall med sina skrivna verk.
  • Små egenheter och händelser från Sundsvall lever vidare genom det skrivna ordet. Vilka kommer lyfta fram nutidens händelser och vad kommer bevaras?
  • Sundsvall på 1930-talet, väl beskrivet i Lars Ahlins verk.

Den här sommaren, eller snarare det här året, har präglats av Lars Ahlins 100-årsjubileum. Han är en del av Sundsvalls litterära arv, men vad kommer härnäst?

Annons

Giganter i den litterära världen kan vara lika fascinerande som skrämmande. Oftast har de en katalog som snarare avskräcker än lockar en publik. När det finns ett tiotal titlar, oavsett om det är en musiker, regissör eller författare, dyker alltid en viss fråga upp: Var ska en börja?

Jag är född i slutet av 80-talet och växte upp i Sundsvall. Lars Ahlin föddes sjuttio år tidigare och växte upp i samma stad som jag. Intåget in i Lars Ahlins författarskap krävde mycket fundering. Skulle jag börja från början med "Tåbb med manifestet" eller skulle jag ta någon annan erkänd klassiker?

Jag fick tipset att börja med "Sjätte munnen", en av Ahlins senare verk som handlar om Hans och pappa Jerkers liv i Sundsvall, inspirerad av Lars Ahlins egen barndom. Den är en del av hans andra skrivepok som anses vara mer realistisk och enklare, på så sätt också mer lättillgänglig.

Efter "Sjätte munnen" har jag fortsatt läsa Ahlin och jag har funderat över bilden av Sundsvall som han skriver fram. Den kan vara av intresse för människor över hela Sverige, men i synnerhet oss från Sundsvall. Ändå har jag nästan aldrig hört talas om Lars Ahlin under min uppväxt, åtminstone inte i skolan.

I trean på gymnasiet fick jag en bok om Olof Högberg av min svenskalärare. Högberg, en kuf som promenerande från Njurunda in till jobbet på Sundsvalls tidning varje dag, slog igenom i början av 1900-talet med sin roman "Den stora vreden". Det var genom den boken jag fick upp ögonen för både Högberg, men även Ahlin, två författare som kanske allra mest lyft fram Sundsvalls namn i den svenska litteraturen.

Selma Lagerlöf såg Högberg som en konkurrent och sa en gång: "om en gång en norrländsk diktare skulle förmå fullfölja hans uppslag och verka i hans anda, då skulle denna någon bli en av sitt lands största författare och nå världsrykte".

Nu är Norrland betydligt större än Sundsvall med omnejd, men jag tycker att Selma Lagerlöfs ord är värda att ta vara på. Men hennes litterära period skiljer sig från den i dag, och även från den tid då Lars Ahlin debuterade.

Lars Ahlin fortsatte att berätta om Sundsvall, men det var inte med samma romantiska skimmer som Lagerlöfs egna verk – genomsyrade av Värmlands trolska mystik.

Ahlin skrev inte böcker med norrlandsromantik där landskapets magiska kraft hade tillträde. Han berättade snarare om de i samhället som hade det allra svårast: Arbetslösa, prostituerade, suputer, fattiga och underliga gamlingar som bodde långt upp på Södra berget. De som slet och arbetade bland stadens stenhus under tiden de rika satt inne på Knaust och drack grogg.

För mig, som Sundsvallsbo, väckte Ahlin återigen ett intresse för staden omkring mig. Han hjälpte mig att se dess långa historia, bara genom att skildra en tid från förr. Jag önskar att det hade presenterats tidigare. Det borde läggas fram redan i skolåren, åtminstone något av Ahlin mer lättlästa verk.

De flesta får läsa "Mina drömmars stad" under sin skolgång och visst kan den vara läsvärd, men jag minns den som alldeles för svår att förstå. Det var inte på grund av det tunga språket, det var snarare bristen på geografisk förankring som gjorde det ointressant för mig när jag läste den i tonåren.

Det var svårare att förstå världen som Per-Anders Fogelström skrev fram eftersom det utspelade sig i Stockholm, en plats jag inte kunde knyta an till. Att läsa en historia som utspelar sig i sin hemstad ger ett mervärde som jag aldrig har tänkt på förrän jag läste Lars Ahlin. Det blir en speciell upplevelse när du som läsare kan läsa en historia som utspelar sig på exempelvis Storgatan och Kyrkogatan, för att sedan gå gatan fram i egen person. Det hoppas jag att vi blir bättre att ta vara på, både i och utanför skolan.

Sundsvall som jag växte upp i är inte samma stad som Lars Ahlins Sundsvall. Det finns flera olika anledningar till det, en större befolkning, modernisering, urbanisering och en massa annat. Den sociala ojämlikhet som rådde på Ahlins tid har jämnats ut något under årens lopp, men det finns fortfarande många som far illa och har det svårt i vår stad. Jag kan inte låta bli att undra vilka personer, eller gruppers öden, som kommer skildras i Sundsvall av författare som är verksamma nu och författare som komma skall.

Jag har läst en del av Peter Kihlgård som har utspelat sig i hemstaden och sista boken i Kristina Sandbergs trilogi om hemmafrun Maj är förlagd i viss del till Sundsvall. Men annars är det få böcker jag har läst som utspelar sig här och ingen av dem har utspelat sig på 90- eller 00-talet – tiden som var min barndom. Kommer Lyra Ekström Lindbäck möjligtvis skriva en bok som utspelar sig här, eller kommer Kristina Sandberg skriva mer om staden hon växte upp i? Förmodligen kommer det bli någon som har vandrat gatorna fram här under sin uppväxt, som skriver ner vad denne ser och minns. Alla minns vi olika saker.

Det återstår att se vad som kommer skrivas in i litteraturen. Kanske blir det något om skräcken för det stegrande ghb-missbruket i början av 2000-talet, raggarna bakom Max, de soliga dagarna på Sporthallen (när det fortfarande hette så), bråket om Scenhuset, Gatufestens blandning av eufori och dekadens eller bara ett klassiskt fyllekäk på Kebab City.

Jag hoppas bara att det får skrivas ner någonstans. Kanske att det blir en del av ett författarskap som snarare avskräcker än lockar med sin ofantliga mängd, så att någon kan läsa boken ett halvt sekel senare och leva sig in i den tid som rådde då, precis som jag gjorde efter att ha läst Lars Ahlin.

Mer läsning

Annons