Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Överväldigad av Frame

/

Crister Enander tar emot en hemlighet, signerad Janet Frame.

Annons

Ingen går fri. Ingen är säker. Den konstlade trygghet som många försöker skapa förblir kulisser som knappt kan stå emot kastvindarna från själens djup när timmen väl är slagen. Även i den mest välordnade av vardagar vägrar de vildvuxna mardrömmarna att göra halt vid sovrumsdörren. De kräver utan barmhärtighet sitt utrymme. De vet att därinne ligger deras UTVALDA offer för just denna natt. Då finns inget skydd.

Hon bär på en barndom som saknar årtal, där händelserna lever i oenighet. Fadern arbetade vid järnvägen och behövde ofta sova på dagarna. Då var hon nästan osynlig. Minnena får hon jaga som vore de svårfångade insekter som hysteriskt fladdrar kring nattens enda ljuslåga. De döda står utanför i trädgården och vill in. Men de döda är farliga. ”De döda har inget minne. En trasig sjal / flyter in och ut genom deras huvuden, styrd / av glömskans vind, inte av de döda . . . det har inget minne, inget minne.”

Jag måste erkänna: Jag blev överrumplad, nästan som överfallen trots att jag håller Janet Frames romaner mycket högt – inte minst hennes självbiografiska trilogi. Ändå hade jag inte förväntat mig att Janet Frame skrivit poesi med en sådan mäktig kraft och styrka. Orden tar sig direkt in i medvetandet. De går inte värja sig mot. Bilderna bara växer sig starkare – envist och orubbligt. Fantasin och föreställningsförmågan går på högvarv som havererande kärnreaktorer.

Janet Frame hanterar orden med – vad jag vill kalla – ett absolut gehör och en sylvass precision varigenom de förmår att frammana just de tankar och stämningar hon vill väcka till liv. Där liknar hon en annan romanförfattare som skriver högklassig poesi, Joyce Carol Oates. Det två delar något, en hemlighet eller en insikt som de sakta, mycket försiktigt försöker överbringa genom att ringa in det fördolda med ord som kastar ljus över mörkret och hemligheterna, detta som för de flesta andra annars skulle förbli förborgat. De kartlägger okända territorier.

Jonas Ellerström och Elisabeth Mansén presenterar ett generöst urval av Janet Frames dikter; i boken ”Hungrig bland orden” framträder poeten Frame i helfigur i deras inlevelsefulla och hängivet besläktade tolkningarna. Det är en betydande insats. ”Hungrig bland orden” är av hög litterär halt. Det är övertygande lyrik.

Det finns något i positiv mening betvingande i Janet Frames dikter. De är krävande. De rör sig ständigt mot något som ännu brinner, som inte slutat svida, en vardagens eld som för med sig en smärta som samtidigt, paradoxalt nog, är livgivande och inspirerande – som förmår svalka svedan. Åren från mentalsjukhuset där hon – feldiagnostiserad som schizofren – låg inlagd tränger ibland fram: ”det var tid att skriva. Nu eller aldrig. Nuet outhärdligt, / Aldrig ett fullkomligt förnekande av minnet: / Jag fanns inte, jag har aldrig funnits.”

Mer läsning

Annons