Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ur Drömmen om Ester

/
  • Ester Henning (1887–1985).
  • Anna Jörgensdotter är född 1973 i Sandviken, men numera bosatt i Gävle. Hon debuterade 2002 med den uppmärksammade romanen Pappa Pralin och skriver både prosa och poesi. Hon har erhållit en rad priser och utmärkelser, bland annat Ivar Lo-priset 2010 för romanen Bergets döttrar.
  • Anders Zorn 1860–1920. Ofta kallad målarnas mästare. Han gjorde en makalös framgång, inte minst internationellt. I Sverige mest känd för sina skildringar av landskap och folkliv och sina nakenstudier.
  • Ester Henning (1887–1985). Porträttet har hon gjort i pastellkrita.

I slutet av maj kommer Anna Jörgensdotters nya roman, Drömmen om Ester. Det är en poetisk romanfantasi, löst spunnen kring konstnären Ester Hennings liv och verk. Det här är ett utdrag ur romanens början.

Annons

Ester Henning växer upp bland sju syskon alldeles i närheten av Anders Zorns gård i Mora. Hon tjänar som piga och flyttar så småningom till Stockholm och skriver in sig vid en konstskola. Om dagarna arbetar hon som syflicka och om nätterna skulpterar hon. Hon har nästan tagit sig in på männens arena när bakslaget kommer. Ester Henning tillbringade sedan 66 år av sitt liv på olika institutioner, i gränslandet mellan dröm och verklighet.

...

Det är fortfarande i efterdyningarna av Anders Zorns femtioårsfirande. Det är som om stockelden och marschallerna aldrig slocknar. Flaggorna vill inte tas ner. Det vill vara en yra. I bakgrunden en utdragen ton av en hornblåserska. Butikerna stänger och Zorn skänker tusen kronor till en fattig. Mora hembygdskör sjunger, det gör de vid alla hans födelsedagar.

Ester vid klockstapeln. Tidig söndagmorgon och hon har lösgjort håret från flätorna så att det faller tjockt över axlarna. Hon ser honom på långt håll. Morasonen. Kungen av Mora. I rutiga byxor. Rylander bredvid i svart paletå, på det hela taget mycket svart, med vita fläckar (näsduk, skjortkrage, damasker). Hon får en impuls att vinkla handflatan över ögonen när hon tittar upp. Som om han var en björk i motljus.

»För spetsiga axlar väl?« säger Rylander genast. »Och magra handleder?«

Det är inte ens säkert att Zorn tittar på henne. Ännu ett varv runt. Så långsamt att det börjar värka i kroppen. Tänder han en cigarr? Hon blundar.

Hon har höfterna och håret, men hullet är för dåligt och ansiktet är inte tillräckligt friskt, vitt och fylligt …«

»Kan fröken le?« frågar Rylander.

Ester spänner läpparna i något hon förstår blir en grimas.

»Nej, det kan hon inte«, konstaterar han.

En flicka vriden flera varv, sedan utkastad i världen, utan säkerhetslinor. Innanmätet urgröpt, slängt på marken, för vem som helst att ta tuggor av.

»Jag vill bli konstnär. Som herr Zorn. Det var därför jag kom hit.«

»Jaså«, säger Zorn. »Jaså det vill hon.«

Nu går han själv fram och tar ett varv.

»Har hon med sig något då, som jag kan ta en titt på?«

»Jag kan skynda mig att hämta. Jag har inte målat så mycket som jag vill … det är inte alltid det finns tid …«

»Nej, inte passar hon som modell«, säger Zorn. Som om han inte lyssnar.

När Ester skyndat hem och samlat ihop en bunt teckningar är konstnären med betjänt inte längre kvar vid klockstapeln. Hon springer till hans hus, bankar på dörren. En hund gläfser därinnanför. I trädgården börjar det bruna ta över. Brunt i olika nyanser, tjockt strukna lager.

Hon tittar ut över Zorns rike. Det hänger regn i luften.

»Jaså, hon är här nu?« hör hon hans röst bakom sig, han kommer från älven i grova stövlar. Han är ensam.

Hon är ensam.

Hennes papper blir fuktiga.

»Nåväl«, suckar Zorn. »Jag får nog titta på frökens alster, annars blir jag väl aldrig av med henne.«

Han lägger ut bilderna på rad i sin ateljé i en av de timrade stugorna. Betraktar dem länge. Hon försöker att inte andas. Samtidigt räta på ryggen. Samtidigt inte växa högre upp från golvet.

Zorn harklar sig.

»Fröken har anlag men är tyvärr färgblind.«

»Vad menar herr Zorn, färgblind?«

»Hon gör märkliga färgval. Titta här. Hur färgerna skär mot varandra, som om de inte samarbetade.«

Han börjar fösa ihop hennes teckningar.

»Om hon ska satsa på något måste det bli skulptur. Men skulpterandet är, ska fröken veta, ingen kvinnosyssla.«

Han rekommenderar henne att söka vidare utbildning. Det finns en skola i Stockholm som tar in sämre bemedlade och rent av sämre bemedlade kvinnor. Sedan ber han Ester att ta sina teckningar och gå därifrån. Inte ovänligt, bara ointresserat.

Ester dröjer kvar fast hon vet att hon ska skynda sig.

»Vad menar herr Zorn, att färgerna inte samarbetar?«

»Det är för ett vant öga uppenbart«, säger Zorn. »Det finns ingen harmoni.«

Så håller han upp den grova trädörren. Ester är nära att snubbla ut, falla handlöst, men hittar balansen, det är tre långa steg innan hon åter står på marken.

En annan version (eller en dröm): Ester i Anders Zorns knä. En duvunge. En svagt kuttrande jänta med armarnaom hans hals. Helt påklädd, ändå helt avklädd. Han har berättat något om sig själv, sin konst, kanske en stor utställning han planerar, eller en resa långt bort. Afrika?

Amerika? Han har hällt upp pomeransbrännvin till dem båda. Den stora konstnären och den obetydliga flickan. En ynnest att få sitta i hans knä men hon känner hans hand glida genom midjan. Hon sprattlar med benen, ser kängorna, kjolkanten, underkjolen som sticker fram.

»Jag kommer också att bli en stor konstnär«, hör hon sig själv säga. »Jag kommer också att ha stora utställningar och resa ut i världen.«

Handen – och plötsligt är det den som är genomskinlig – drar sig loss. Han får bråttom till något. Håret trillar ner i flottiga testar över pannan. Duvungen, kuttrandet – allt som var närhet är borta. Hon vill tvinga det tillbaka, men han har redan rest sig. Rör vid hennes hår och i ett ögonblick tror Ester att hon är en docka. Men inte en näpen blunddocka i porslin, utan i tyg, med garnhår och knappögon. Någon har kastat henne intill älven, hon ligger framstupa och kråkor har ätit av hennes kjol.

Mer läsning

Annons