Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vågar vi ta kampen för våra liv?

/

Lasse Ekstrand läser två böcker om det förflutna som ställer starka frågor till oss.

Annons

Jag vill vara försiktig med att alltför snabbt dra historiska paralleller.

Jag tror inte att historien upprepar sig. Tror heller inte att vi lärt något av historien. Blivit klokare. Men visst frestande att jämföra, som förvisso andra gör, 1930-talet med samtiden. De illavarslande tecknen i den allt mörkare skyn. Hög, bestående arbetslöshet. Handfallna politiker. Ökad fattigdom. Auktoritära rörelser som växer sig allt starkare. Bristande samhällsordning. Subkulturer och ökat våld.

Ernst Haffners bok ”Blodsbröder” om ungdomsgäng i 30-talets Berlin leder osökt associationen till de marockanska pojkar som hemlösa drar runt i Stockholm. Flera hundra – lämnade till sig själva och sin överlevnadsförmåga. Försörjer sig på rån och prostitution.

Boken tecknar den vardagliga bakgrunden - hur fruktansvärt svårt och utarmat miljoner människor hade det i den mytomspunna Weimarrepubliken - till varför nazisterna kunde ta makten. Den utkom 1932. Väl vid makten förbjöd svastikans bärare den. Med beska ord speglar boken den verklighet som Grosz osminkat gjorde med bilder i sin, vad Goebbels kallade Entartete Kunst. Långt från den goda, hycklande smaken.

Döblins "Berlin Alexanderplatz" ligger nära till hands att påminnas om, när jag läser Haffner. Även Fallada. Tycker socialarbetaren och journalisten Haffner, som försvann spårlöst i Tredje Riket (märkligt med tanke på exceptionell tysk grundlighet, noggrant hållande reda på såväl vän som fiende), gott kan mäta sig med giganterna. Gestaltandet av tröstlösheten. Framtidslösheten. Missmodet. Hat och hämndbegär. Ett skoningslöst samhällsklimat.

Ändå obrottslig lojalitet bland grabbarna, de försvarar varandra – en för alla, alla för en. Hankar sig fram, ibland kreativt, andra gånger bara samvetslöst. Utanför lag och moral. Knycker pluskor från arbetarkvinnor. Säljer sina kroppar. Kläcker en affärside'. Köpa upp gamla skodon, putsa dem och sälja vidare. Försöka leva rättskaffens. Ett fåfängt projekt.

Haffner skriver rått, rakt på. Lite kriminalroman över attacken. Skarp samhällskritik, hursomhaver, med bödlarna på uppmarsch. Och kusligt blir det betänka att den skrivs och utkommer i förspelet till nazisternas maktövertagande. Ur den arma myllan växte de brunaste blommor.

Ingen annan rörelse eller politiskt parti hade något att erbjuda. Och nu? Jag vågar inte ens fullfölja tanken...

Tredje Riket blev inget tusenårsrike. Och Tyskland delades efter kriget. Många nazister övervintrade, både i öst och väst. Öster om Brandenburger Tor återuppstod ett totalitärt system, med röda förtecken och fal retorik.

En skammens mur restes som skulle stå i hundra år. Trodde en förblindad statschef.

Ulrich Plenzdorf fick en dundersucce' med sin ”Den unge Werthers nya lidanden”, 1972. En kultbok inte bara bland sökande, östtyska ungdomar. Men den föll inte politrukerna på läppen med sitt gestaltande av ett liv under det totalitäras paraply där anpassning och samhällslojalitet betyder mindre än att bejaka sina känslor. Som i Christa Wolfs ”Nackdenken über Christa T”. Även den kritiserad av regimen.

Plenzdorfs ”Lycka. Legenden om Paul och Paula” – låter som en poplåt - utkom 1979, således också under DDR-tiden. Först en av de mest älskade filmerna i DDR, miljoner såg den. Plenzdorf, som gick bort 2007, skrev manus, han var filmutbildad i Babelsberg.

Boken följer upp filmen. Berättar en minst sagt originell kärlekshistoria, kanske någon kunde kalla den melodram med satirisk och ironisk undertext, som utspelar sig i Östberlin, Plenzdorf skriver bara ”Berlin” som det hette på den tiden, och som sätter social anpassning och konform anständighet på spel. En från och till munter, sanslös och oförutsägbar, berättelse om livsval och att trots svåra odds våga bejaka längtan och "småborgerliga" kärleksbehov. Strunt samma om man lever under realsocialismen eller inte. Så här kunde det också gå till i det gråa och trånga DDR, förmodligen därför Paul och Paula blivit så omtyckta och tjänat som identifikationsobjekt och projektionsskärm. Vardagen kunde spricka, börja skimra.

Plenzdorf, som hamnade i onåd, tar ut de dråpliga svängarna ordentligt, det märks att han var dramaturgiskt skolad. De till synes fladdrande huvudpersonerna visar stark integritet och inger respekt. Runt omkring bevittnar storögt de som håller sig inom ramarna det hela. När de älskande sätter detta att vara människa större än att vara medborgare. Bortom DDR är du ingen – jo, pyttsan!

Vi är samhällsvarelser, förvisso. Men inget samhälle, oavsett vad det kallar sig, kan helt uppsluka oss. Ytterst ansvarar vi själva och ingen annan för vad vi gör av våra liv, oavsett om vi ingår i ett gäng grabbar på glid, eller är inhysta i en stelnad samhällsbyggnad. Vi är aldrig bara offer eller yttre omständigheters fångar.

Haffner och Plenzdorf riktar ödesmättade frågor till oss:

Vad gör vi av detta ansvar?

Vågar vi, som Haffners grabbar och Plenzdorfs kärlekspar, ta kampen för våra liv?

Lasse Ekstrand

Mer läsning

Annons