Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Briljans i dämpad belysning

Annons
Konsert
Stadshussalongen söndagen den 17 april 2005.
Medverkande: Sundsvalls Orkesterförening; David Björkman, dirigent; Hugo
Langéen, fagott.

Sundsvalls Orkesterförening har givit två konserter under säsongen. Den
sista gavs i Stadshussalongen i söndagskväll. Numer tycks man helt
övergivit Tonhallen. Ur akustisk synvinkel är det utmärkt, men kanske
skvallrar det om en svikande publik, också för stadens amatörorkester.
Ensemblen spelar vanligtvis musik för den stora orkestern, ofta ur den
romantiska repertoaren. Kvällens program bestod dock av musik för liten
orkester, med både Wienklassiskt och mer modernt.

Kvällen inleddes med svensk 1940-talsmusik, Ingvar Lidholms \"Toccata e
Canto\". Det här är polyfon musik, senare skulle tonsättaren utveckla ett
klangligare ideal. Dirigenten David Björkman formade verket med en jämn
puls. Stämföringen ställde dock stora krav på musikerna. \"Canto\"-satsen
fungerade bättre. Man samlade klangen och spelade med passande intvänd
karaktär.

Steget från Lidholms kärvhet var stort. Johann Nepomuk Hummels musik är
extrovert och melodisk. Den är knappast särskilt insiktsfull, men med
sin aldrig sinande ström av toner, är den ofta slående effektiv.
Fagottkonserten är inget undantag. Här får dock det briljanta stå
tillbaka en smula, till förmån för en mer \"mozartsk\" elegans. Kvällens
solist, Hugo Langéen spelade stadigt och tecknade ut skalor och passager
väl. Det jag saknade var en större dynamik och ett livligare uttryck.
Särskilt i den första satsen var spelet för nedtonat och musiken ville
inte riktigt lyfta. Mot bakgrund av orkesterns övriga insatser under
kvällen kändes ackompanjemanget i fagottkonserten orepeterat.

Kvällen tog sin avslutning med Joseph Haydns symfoni nr 103
(\"Pukvirveln\"). Här gavs ett jämnt och musikaliskt övertygande
framförande. Dirigenten valde förnuftiga tempon och förmådde balansera
klangen. Det påfallande raka angreppet av Andantet fungerade särskilt
väl. Dynamiken fick ofta svälla ut. En god avslutning på en något ojämn
konsert.

Björn Östlund

Mer läsning

Annons