Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Briljant spektakel med Pippi i fokus

Annons
Pippi Långstrump
Huvudkoreograf: Pär Isberg
Musik: Georg Riedel och Stefan Nilsson
Kungliga Operan

Det är alltså frågan om Astrid LIndgrens PIppi Långstrump.
Den udda flickan med de två utstående röda flätorna äntrar Kungliga Operans scen från orkesterdiket. Bokstavligt och som symbolik. Till nyskriven öronvänlig balettmusik av Stefan Nilsson och Georg Riedel, skickligt sammanvävd också med trådar från nostalgiska Pippilåtar, alltsammans i adekvat och fyndig orkestrering av Olov Helge och av ett premiärglatt Hovkapell återgiven under Anders Eljas entusiasmerande taktpinne.
Att Pippi skulle passa som balett tänkte Operans balettchef Madeleine Onne när hon såg Pär Isbergs balett \"Hans och Greta\" i Köpenhamn för några år sedan. Hon initierade projektet Pippi med Isberg som huvudkoreograf och Gunilla Roempke som hans medarbetare i librettot, där många av de nu klassiska miljöerna och figurerna finns med. Nu var det begeistrande urpremiär på en Pippi som danssaga. Stormsuccé. Och med kronprinsessan i kungalogen.
Själva hade jag med mig en mamma till två dagisbarn, som själv insupit Astrid Lindgren som barnlitteraturens modersmjölk. Hon var hänförd och tyckte att föreställningens upphovsmän och -kvinnor precis prickat in Lindgrens sagovärld, full av barnasjälars komplexitet, överdrifter, frihetslängtan, olydnad, äventyr och - kort sagt - fantasi. Psykologiskt väl förankrad, precis som författarinnan haft som utgångspunkt. Även gubben (undertecknad) var glad åt att ha ett barnasinne kvar.
Baletten blev alltså ett herrejisses spektakel i två akter. Först - och sist - pastischen på folkhemsidyllen Vimmerby: barn, skola, föräldrarna i societeten (på tåspets), drömmar versus verklighet. En uppfriskande koreografisk kalldusch i en \"uppvärmd\" (unken och schabloniserad) värld. Kontra Pippis skryt och uppror.
Akt två domineras av ett söderhavsakvarium, där barnen, havets flora och fauna och det exotiska på en sagoö förtrollar. Sedan besegrar hemlängtan drömmen bort och vi är åter i det snötäckta folkhemmet i Norden. Alla sagor har en mening. Nu har vi en annan invandrardebatt än under det senaste världskriget då Pippi blev till.
Engelsk-karibisk-svenske medkoreografen Karl Dyall är streetdace-pionjär. Dansstilarna pendlar mellan klassisk tåspets, fri- och streetdance utan skarvar men som tydligt karaktäriseringsmedel. Scenografen Bo-Ruben Hedwall har skapat just de vimsigt illusoriska scenbilderna som scenernas mångfald och laddning i handlingen kräver. Oftast fiffigt lösta med tanke även på flyt och scenteknisk praktiskhet. Även Ann-Mari Anttilas kostymer är kongeniala med författarinnans schabloniseringar eller typiseringar. Torkel Blomqvists ljusdesign är inte att förglömma.
Det finns åtskilliga dubbelbesättningar. Vid urpremiären dansades titelrollen av Anna Valev, apan Herr Nilsson av Rufus Blad ( en stor prestation av den unge pojken) och syskonen Tommy och Annika, Pippis vänner, av Alexander Nikolaev respektive Nathalie Nordqvist.
Kort sagt: En mycket väldansad stor show, där alla bitarna föll på plats och som förtjänar en stor publik i alla åldrar från fem år till gamlingar som har ett uns av barnasinne kvar - eller vill upptäcka det.

Mer läsning

Annons