Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Byråkraten som bödel

/

BOK
David Cesarani: Adolf Eichman – byråkrat och massmördare. Översättning: Bengt Ellenberger &Thomas Andersson.
Wahlström & Widstrand

Annons
Det är en skrämmande och mardrömslikt laddad bild. Den strikte och okänslige byråkraten som bödel, ondskan personifierad av ett skötsamt skrivbiträde som obekymrad går till jobbet mellan åtta och fem med lunchpaketet under armen, välklädd och visslande glad och som sedan sänder tusen och åter tusen människor rakt in i den grymmaste död. Dag efter dag. År efter år.
Och visst satt han, den ordningsamme byråkraten, vid ett stort och rent skrivbord, och hanterade alla dessa högar med byråkratins papper där tabellerna och listorna över människor bara växte och reste allt större administrativa problem. Miljoner och åter miljoner människor lastades värre än djur på tågen som rullade iväg till dödens läger i Polen när byråkraten organiserat, klassificerat, strukturerat och slutligen satt sin stämpel på dokumenten.
Adolf Eichmann blev snabbt efter sitt gripande i maj 1960 och rättegången året därpå förvandlad till ett emblem, en symbol för den anonyma ondskans hantlangare och kallsinnige organisatör. När sedan filosofen Hannah Arendt året efter Eichmanns avrättning skrev sin mycket inflytelserika bok "Den banala ondskan, Eichmann i Jerusalem" (1963) fixerades bilden för lång tid framåt, ja den tycks vara förhärskande än idag. Adolf Eichmann framställdes som den perfekte tjänstemannen, som en dödens administratör som verkställde sina order utan att reflektera och utan att egentligen omfatta den bakomliggande ideologin.
Adolf Eichmann tycktes passa den filosofiska tes som Hannah Arendt ville driva. Han framställdes som en utbytbar kugge i det barbariska maskineriet och ideologin och judehatet tonades ner till ett minimum. Eichmann blev byråkraten, skrivbordsmördaren.
Nu har den engelske historikern David Cesarani skrivit en monumental och synnerligen grundlig biografi över Adolf Eichmann, till vissa delar baserad på nytt, tidigare okänt material. David Cesaranis bild av Adolf Eichmann blir också en annan, långt ifrån den tidigare förhärskande.
Österrikaren Adolf Eichmann, född i Solingen men uppvuxen i Linz där för övrigt även Hitler fick sin skolgång, gick med i nazistpartiet så tidigt som 1932, den 1 april blev Eichmann medlem nummer 899 895 i det nationalsocialistiska partiet och sju månader senare svor han som medlem nummer 45 326 eden i SS.
Och redan tidigt i sin karriär inom partiet anammade Eichmann med hängiven intensitet och fanatisk glöd den nationalsocialistiska ideologin, och inte minst var hans antisemitism av det allra mest frånstötande slaget. Han hatade judar och den judiska kulturen med förblindad intensitet. I sina metoder för att "utrota judarna" var han skrupulös och undvek inga ansträngningar för att göra det tyska riket "judefritt". Han var lika kliniskt oberörd i mördandet av dessa miljoner och åter miljoner människor som en läkare är i sin kamp mot bakterier. Det sista är för övrigt en beskrivning av sitt förhållningssätt som Eichmann själv skrev ned under sin tid på flykt undan rättvisan i Argentina där han lyckades gömma sig ända fram till 1960.
När han sedan ställs inför rätta i Israel deklarerar Adolf Eichmann: "Jag har aldrig dödat någon jude... Och jag har aldrig beordrat någon att döda en jude, eller beordrat någon att döda en icke-jude. Nej, aldrig. Allt vårt arbete var pappersarbete."
Som motbild till denna genomskinliga oskuldfullhet kan man ställa vad Rudolf Höss, kommendant i Auschwitz, skriver i sina memoarer: "Till och med när vi var ensamma och alkoholen flödade fritt så att han var på sitt mest gemytliga humör visade han att han var fullständigt fixerad vid idén att utrota varenda jude han kunde få tag i. Kallblodigt och utan förbarmande skulle vi genomföra förintelsen så snabbt som möjligt."
Denna Rudolf Höss bild bekräftar och fördjupar nu David Cesarani i "Adolf Eichmann byråkrat och massmördare". Redan tidigt vinnlägger sig Adolf Eichmann om att bli specialist på den judiska frågan och sionismen. Han går så långt i sina ansträngningar att han 1936 försöker lära sig både hebreiska och jiddisch, för att därigenom kunna läsa och ta del av judiska tidningar och viktiga böcker. Han reser året därpå till Palestina för att informera sig, där träffar han både judiska och arabiska representanter.
Den man som inför domstolen i Israel förklarade sig oskyldig, som hävdade att han enbart lydde order, den man som Hannah Arendt framställde som att han aldrig gått med i nazistpartiet av övertygelse och att han aldrig varit antisemit, den mannen skrev i landsflykten i Argentina sina memoarer. Materialet omfattar sextiosju intalade rullband och en åttio sidor lång handskriven kommentar av Eichmann. Där framgår att han fortfarande är orubbad i sin nazistiska ideologi. Han skryter och skräpper med sina insatser som dödens byråkrat. Han är stolt ja, stolt! över sitt arbete med att utrota judarna. "Nej", säger Eichmann på ett av banden, "jag måste i all ärlighet säga er att om vi, av den 10,3 miljoner som vi nu vet att Kornherr talar om, hade dödat 10,3 miljoner, då skulle jag vara nöjd. Jag skulle säga: 'Gott! Vi har utrotat en fiende'."
David Cesarani har med "Adolf Eichmann byråkrat och massmördare" utan tvekan skrivit den definitiva biografin över en av nazismens värsta och mest hänsynslösa bödlar. Det är ett storverk, grundligt och minutiöst noggrann i varje enskild detalj. Bilden av Adolf Eichmann är för alltid förändrad och därmed även bilden av hur förintelsens obarmhärtiga maskineri fungerade.
Natten den 31 maj 1962 hängdes Adolf Eichmann. Hans kropp brändes och spreds sedan ut för de anonyma vindarna ute i Medelhavet. Adolf Eichmann var övertygad om att han skulle få en rättvis rättegång och dom i Israel. Och det är bara att konstatera: det fick han.

Mer läsning

Annons