Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Christina Mattsson: Hej tomtegubbar!

Annons

Att lyfta glaset i höjd med hakan, se varandra i ögonen, klämma i med en snapsvisa, ta hela eller halva snapsen och ställa ner glaset på rätt plats är fortfarande en del av det ritualiserade firandet särskilt när det serveras smörgåsbord. December har blivit julbordens månad, inte minst på lokal när den gamla svenska bufféserveringen med smörgåsbord lever upp till sina forna glansdagar. Alla dofter, smaker, ljud och synintryck försätter oss i en speciell stämning och många tycker att det krävs en snaps till alla feta korvar och syltor, salta och inlagda sillar.

Många sjunger ”Hej tomtegubbar” innan de sväljer julsupen, väl beprövad som den är sedan mer än två hundra år tillbaka. Ändå användes visan förr i tiden inte som snapsvisa trots att texten säger att man ska slå i glasen och vara glada. Istället använde man den som sånglek, alltså en visa som man sjöng när man dansade runt granen. Det är först 1927 som ”Hej tomtegubbar” dyker upp som snapsvisa i en liten vissamling som hette Pärlan. Här finns visan för första gången presenterad som skålvisa, alltså som en visa att sjunga när man skålar.

Att melodin är populär vet var och en. Det avspeglar sig också i raden av yngre snapsvisor som ska sjungas på melodin. Det finns ett tiotal olika texter i olika samlingar. Till de allra vanligaste hör ”Hej, dundergubbar, slå i glasen” och ”Min lilla lön den räcker inte till”.

Visans tidigaste historia är höljd i dunkel. 1815 publicerades melodin första gången, men hade då inga ord. Först ett tiotal år senare trycktes ett fragment av texten i en beskrivning av studentlivet i Lund. Där finns en visa som börjar ”Hopp tomtegubbar slån nu i”. Texten äldsta historia är alltså okänd, men kanske har orden diktats i studentmiljö? Länge var gårdstomten ett i högsta grad påtagligt väsen för många. Övernaturliga väsen krävde respekt och förlöjligades inte gärna i en visa.

När julbordet dukas med varma och kalla smårätter, sillar och syltor blir det en tillställning laddad med speciell symbolik. Det kräver en stärkande snaps, tycker många. I julbordets anrättningar har vi också förklaringen till varför snapsen och snapsvisan har försvarat sin ställning. Med sin solida förankring i svensk matkultur har smörgåsbordet och våra dagars julbord varit mycket svårt att utrota och följaktligen också snapsen och den tillhörande snapsvisan. Men jag undrar vad som händer när julbordet fylls av en blandning av traditionella Tapas-rätter, skaldjurskreationer och läckerheter från får- och fiskdeli? Kommer snapsen och den tillhörande snapsvisan att försvinna då?

Mer läsning

Annons