Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Där det ekar av minnen och död

/

BOK Bo Carpelan: Berg. Bonniers.

Annons
\"De döda står i hörnen\" när Mattias Bergmark återvänder, sent i livet, till släktgården Berg. Skuggorna har blivit allt längre. Familjeporträtten har vänt sig in mot väggen. Huset har flagnat, snart kommer tunga balkar att falla och Berg gå in i det minne där Mattias förvarar sin döda.
Kvar finns Sonja. Det är hon som kallat honom dit. Hon har något att säga honom. Men tiden är kort.
Bo Carpelans nya roman, \"Berg\", rör sig mellan minnen och död. Det är ett aftonlandska, litet spöklikt, ekande av minnen, minnen av människor som levat där och fanns när Mattias var ung, en liten pojke och det var krigssommaren 1944. När ingen visste hur kriget skulle sluta och kanonmullret hörde på avstånd.
\"Berg\" är ingen berättelse, romanen är mer ett tillstånd. En stämning. Den rör sig mellan minnen och de döda. Det frasar om orden som snart kommer att upplösas, försvinna, ut i den sista stora tomheten.
Ingen berättelse men den kan anas där. Den skymtar i Mattias samtal med Sonja, medan hon allt mer glider bort i det stora okända aftonlandet. Den anas i hans minnen. Några framträder nästan tydligt. Men hastigt, som blixtar, som ögonblick.Det är som allt finns i en skugga. Eller ett ljus. Som i det flagnande huset. Och i sommaren som börjar med skymningsmörker och gryningsmörker och slutar när grönskan stelnar i en första höstgest.
Det är mer poesi än roman.
Carpelan är, främst, poet. När poeten skriver prosa blir det poesi. Han tycks inte intresserad att berätta; en enkel historia är inget för honom. Språket, romanen blir en stämning, ett tillstånd mellan livet och döden.
På de sista sidorna återvänder Mattias till sin stadsbostad. Han dricker ett glas kallt vatten. Det är som försöker han återställa livets vanlighet med kallt vatten. För att skölja bort minnena och förstämningen, spola bort också Berg, redan innan gården själv faller samman.
Bo Carpelan är en utmärkt poet; också i hans djupaste allvar anas ofta ett litet stilla leende; humor är ofta klangbotten också i den poesi som är allra mest allvarsam.
I \"Berg\" finns inget av detta. Sorgen och minnet ligger som ett flortunnt tyg över alla dessa 200 sidor. Det är som har Carpelan själv draperat sig i det.
Ibland liknar hans roman en liksvepning.
I fem år höll han på att skriva den; omskrivningarna var många, själv räknade han till fem. Det ger på något vis karaktär åt hela romanen. Som är den inte blott en bok utan ett slags personlig, kanske också privat avslutning. Summering. Som när den åldrige Mattias berättar att han ska skriva en bok. Kanske en kassabok där han räknar samman vad som är värt att minnas.
\"Berg\" är en sådan kassabok. Här flämtar minnen till och försvinner, människor lever och dör. Vad som blir kvar, kassabokens slutsumma, är ingenting. Ett glas vatten hemma i det städade köket.
Det är en bitter bok. Kanske; med Carpelan är sådana saker aldrig riktigt säkra. Alldeles uppenbart är det en vemodig bok, fylld av medkänsla med de snart söndervittrade minnena. Det är också en bok som utan att tränga sig på den är nästan försynt skriven; höjer aldrig rösten, överraskar aldrig läsaren sveper in också läsaren i denna undergångsstämning som nu håller på att knäcka takåsarna på Berg.
En märklig bok, mer poesi än berättelse, mer en känsla än ett litterärt verk.

Mer läsning

Annons