Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Där sitter han och bara duger

MÅL I MUN/KRÖNIKA

Annons

– Dialekten är mitt redskap. Jag tar fram den när jag vill göra en karaktär.

Det säger programledaren Rickard Olsson i vår serie Mål i mun när han resonerar kring sitt Gävlemål. Han blir genast en annan när han sedan visar vad han menar. Kroppen rör sig tydligare och hakan skjuter fram.

– Det är när jag blir arg som järvsömålet hörs, svarar Lill-Babs på samma fråga.

Vårt sätt att prata sitter djupt, långt därinne i kroppens ibland hemliga minnen och sårbara känslospröt.

Under många år jobbade jag med teater. Det var alltid minst en ängel som gick genom repetitionslokalen när regissören bad skådespelaren ta om repliken, fast nu på sin egen dialekt.

Uppmaningen kom förstås för att skådespelaren skulle få tillgång till ett större kroppsspråk, kanske rentav hitta en djupare dimension av repliken. Inte sällan tog det – stopp. Det uppstod inte någon koppling. Det var som om scenskolan satte sig i vägen. Dialekten och det privata jaget var ett och repliken hos den professionella rollen något annat.

Åt det hållet resonerar Björn Skifs när han får frågan om sitt hemspråk. Dalmålet har slipats bort i Stockholm i en rädsla för att låta löjlig. Nu beklagar han att dalmålet i honom är borta. Men den som lyssnar noga kan höra hur Björn Skifs successivt börjar spegla reporterns dalmål när han ger sina svar. Det ligger där, alldeles under ytan, liksom i väntan på klartecken.

Efter en kväll med många smattrande nyhetsprogram kan jag tycka att det knappast är dialekterna som förminskar pondusen hos makthavare, utan frånvaron av just personligt sätt att tala. Vem bottnar? Vem litar man på? Vem verkar tro på vad hen säger? En sjungande engagerad politiker eller en som låter som en robot med syntetiskt tal?

I en vår frågerunda förekommer också underhållaren och skådespelaren Östen Eriksson. Hans humor tar för det mesta sats i det hälsingska och berättelsens punchline levereras så gott som alltid på mål. Hos honom lever språk och kropp tätt ihop och det ger honom en märklig och prisbelönt säkerhet på scenen.

Han lägger fram sin vits och låter tonen klinga ut.

Och sen (för att citera poeten Bob Hansson) så sitter han bara där och duger.

Mer läsning

Annons