Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Därför fick vi en regional teater i Sundsvall

/
  • Sundsvalls Tidnings dåvarande kulturredaktör Lars Törnqvist var den som drev idén om en stadsteater i Sundsvall. Stående Bengt Ward.
  • Sundsvalls Tidnings dåvarande kulturredaktör Lars Törnqvist var den som drev idén om en stadsteater i Sundsvall.
  • Regissören Riber Björkman lämnade Norrköping och blev den förste teaterchefen i Västernorrland. Med honom följde en rad etablerade skådespelare.
  • Sundsvalls Tidnings chefredaktör, och en av ägarna, var också stadens ledande folkpartist. Vid stadsfullmäktige 1964 lade han fram en motion om att inrätta en stadsteater.
  • George Fant, på väg att bli länsteaterchef i Luleå, visade vägen att en regionteater gjorde det ekonomiskt möjligt att skapa en fast teaterensemble.
  • 1972 bildades regionteatern i Västernorrland, en stiftelse där landstinger stod för 50 procent och Sundsvall och Härnösand för resten. Den gamla teatern i Sundsvall från 1894 rustades upp men det fanns inga sidoutrymmen, så regionteatern fick starta i Härnösand.
  • 1972 bildades regionteatern i Västernorrland, en stiftelse där landstinger stod för 50 procent och Sundsvall och Härnösand för resten. Den gamla teatern i Sundsvall från 1894 rustades upp men det fanns inga sidoutrymmen, så regionteatern fick starta i Härnösand.
  • Pjäsen Alldeles vanlige Ville spelades 1973 med Örjan Säll, Jan Tiselius, Erik Ranhagen och Ulla-Britt Norrman.
  • Regionteatern repeterar En folkets fiende. Här syns Riber Björkman, Lars-Gunnar Aronsson och Sten Elfström
  • Teaterpjäsen Fara å färder spelades 1975 av regionteatern.

Det stora 40-årsfirandet av Teater Västernorrland sker mest under hösten, men vi ger er redan nu bakgrunden till hur teatern föddes och tittar in bakom kulisserna.

Annons

Sedan 1894 fanns en vacker teater, en av de första byggnader stadens styrande beslutade uppföra efter den förödande branden dagen efter midsommaren 1888. Teaterhus fanns, vad som saknades var en levande teater.

Sundsvalls teater användes av turnerande teatersällskap, först tidens privata, sedan 1930-talet den Riksteater Arthur Engberg skapade.

Men nu, i början av 1960-talet, föddes nya tankar. Stadsteatrar fanns i flera städer, både i stora som Stockholm, Göteborg och Malmö och i mindre som Helsingborg, Uppsala / Gävle, Norrköping / Linköping och Borås. Varför inte en stadsteater i Sundsvall?

Idén föddes inte i politiska kretsar, än mindre inom den teaterförening som skötte teaterverksamheten, först som privat inrättning, sedan kommunal angelägenhet. Idén om en teater i Sundsvall kom från Sundsvalls Tidning. Tidningen hade en teaterintresserad kulturredaktör, Lars Törnqvist. För att se bra teater reste han ofta till Dramaten i Stockholm men drömde om att få se en fast teaterensemble också i Sundsvall.

För att få sin dröm förverkligad vände sig Törnqvist till en politisk kontakt på nära håll. Yngvar Alström var chefredaktör och en av tidningens ägare. Han var också vice ordförande i stadsfullmäktige, stadens ledande folkpartist.

Alström var en man med visioner för både tidningen och staden. Han tilltalades av kulturredaktörens teateridé. Så kom det sig att Alström vid stadsfullmäktiges sammanträde i november 1964 lade fram en motion om inrättandet av en stadsteater. Motionens formuleringar bär tydliga spår av Lars Törnqvists särpräglade stil, kanske var det han som skrev, på Alströms önskan.

I fullmäktige tillhörde folkpartiet minoriteten, det styrande partiet var socialdemokraterna. På ordförandepodiet i fullmäktigesalen visade Alström sin motion för fullmäktiges ordförande, socialdemokraten Bo Martinsson. Och undrade om inte också han kunde skriva under.

Martinsson funderade inte länge innan han skrev under. Därmed var motionen politiskt i hamn.

Den ledde till att en utredning om inrättandet av en stadsteater igångsattes. Ambitionen var stor liksom den politiska viljan att förverkliga motionens idé. Utredarna fann dock snart ett problem: ekonomin. Att Sundsvall på egen hand skulle driva en stadsteater insåg de skulle bli en tung kommunal utgiftspost. I det läget inkallade utredningen expertis utifrån.

En av dem som på så vis kom att bistå Sundsvalls teaterutredning var Georg Fant. Han var redan engagerad i ett annat teaterprojekt – att starta en region- eller länsteater i Luleå där han skulle bli chef. Uppenbarligen presenterade Fant dessa planer som lockande för teaterutredarna i Sundsvall. I ett bredare underlag såg de en möjlighet att lösa det ekonomiska problemet.

Så kom det sig att utredarna för en stadsteater i Sundsvall vände sig till landstinget i Härnösand och föreslog ett samarbete, inte en stadsteater men en länsteater. Landstinget ställde upp på idén och underlaget för teaterutredningen vidgades; nu handlade det inte om Sundsvalls stadsteater utan om Västernorrlands länsteater.

Det tog några utredningar och politiska diskussioner. 1972 var man framme vid målet. Västernorrlands regionteater bildades, formellt en stiftelse där landstinget stod för 50 procent, Sundsvall och Härnösand delade på den andra halvan.

Det var den tredje regionteatern i Sverige. Fasta ensembler fanns redan i Luleå, Norrbottensteatern, och i Skellefteå, Västerbottensteatern, i ett par andra städer fanns länsteatrar som filialer till Riksteatern.

Tanken var att teatern skulle ha sin fasta punkt i Sundsvall. Där rustades den gamla teatern från 1894 upp. Men vad som saknades var sidoutrymmen – för kansli, ateljé och en fast personal. Detta kunde Härnösand erbjuda, om än inte i helt ändamålsenliga lokaler. Inte heller släpptes den nya teatern in på Härnösands nybyggda teater, granne med landstinget. Regionteatern hänvisades till att ha en nedlagd biograf som sin hemmascen.

Teaterns första ensemble kom från stadsteatern Norrköping-Linköping. Där hade, enligt tidens idéer om gruppteater, samlats en krets kring regissören Riber Björkman. Gruppens samarbete med teaterledningen fungerade inte bra. Så när möjligheten att lämna Norrköping dök upp beslutade de flesta medlemmar i gruppen att flytta. Riber Björkman utnämndes till teaterchef, med honom kom en rad etablerade och rutinerade skådespelare.

Det hela började med en pjäs av Pablo Neruda, "Banditen Murietas bravader och död". Men snart kom regionteatern att satsa på nyskriven svensk dramatik. Det var i den politiska gruppteaterns storhetstid och Regionteatern blev en av de mer markerade av tidens teatrar.

Med pjäser som "Meningen med föreningen", "Fara å färde", "Tre tokiga transportörer", "Rätt åt dig", "Alldeles vanliga Ville" etablerade sig teatern i tidens mode och fick redan från början ett nationellt anseende.

Vad som möjligen var problematiskt var publiken. Den var som regel teaterovan, och skulle man gå på teater ville man se något man redan kände till. Inte något nyskrivet om samhällfrågor tidningar annars skrev om. Teatern var visserligen förankrad i länet men fungerade för de flesta som vilken turnerande teater som helst; inte minst i Sundsvall var detta länge ett problem i jakten på en bredare och större publik.

Annons