Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

David Lagercrantz: "Jag tänker inte bli Stieg Larsson"

/

"Ett passionsprojekt av Guds jävla nåde". Så beskriver David Lagercrantz uppdraget att skriva fortsättningen på Stieg Larssons "Millennium". Ett nej tack fanns inte på kartan, men nu brinner tankarna i hans huvud och sömnen är sådär.

Annons

De senaste dagarna har diskussionerna mest handlat om förlagets hårda medierestriktioner. Nu kommer reaktionerna på "Det som inte dödar oss". Är Lisbeth Salander densamma? Förvaltar han Stieg Larssons socialistiska arv?

– Det får ju folk ta ställning till själva, men jag hade inga problem med att känna mig hemma i Stieg Larssons värderingssystem, vem fan har det?, säger David Lagercrantz, som samtidigt är störd över hur mycket utrymme som ägnas åt hans adliga bakgrund på den engelskspråkiga Wikipediasidan.

– Min klassbakgrund kan jag inte göra så mycket åt, och jag tror inte det hade varit bra att söka en copycat till Stieg Larsson. Jag tror man ska söka den bästa författaren, jag säger inte att jag är den, men jag tycker att jag visade med Zlatanboken att jag faktiskt kan leva mig in andra människor.

David Lagercrantz ser sig som en författare "som går in i annat". Han styrka är inte att hitta på utan att utgå från något redan existerande. Misshandlade och motarbetade genier som den brittiske matematikern Alan Turing – eller som Stieg Larssons feministiska superhjälte Lisbeth Salander – får honom att gå i gång.

Men det fick även "Millenniums" själva magnitud, att han skulle "skulle skjutas om han skrev en dålig bok".

David Lagercrantz blev berusad av ett bokprojekt som saknar svenskt motstycke, och av en intrig som rann till utifrån sådant han skrivit om tidigare, bland annat ett dövstumt barn med extraordinärt minne, en så kallad "savant".

Men även Lisbeth Salanders tvillingsyster Camilla dyker upp. Systern introducerades flyktigt redan av Stieg Larsson, och är omskriven som en viktig ingrediens i det försvunna utkastet till den fjärde romanen som Larsson aldrig hann fullborda.

– Jag har inte sett det. Men läser man de tre tidigare böckerna så noga som jag gjort så ser man att Stieg Larsson planterade något där. Det var uppenbart att han skulle återgå till henne och till det som hände på Lundagatan.

Du ville borra i Lisbeth Salanders mörker?

– Jag ville förstå hur det hade skapat Lisbeth Salander, hon ser sin mamma våldtas och misshandlas och känner att samhället inte gör någonting eftersom säkerhetspolisen skyddar pappan. Jag ville gå tillbaka till mytologin och hoppas att det är det bästa i boken.

Förvalta men också förnya var uppdraget från Norstedts förläggare. I Lagercrantz bok sjunker murveln Blomkvist ner i den samtida tidningskrisen. Men han läser också den amerikanska tidskriften The New Yorker? Det gjorde han väl inte förr?

– Jag älskar ju New Yorker, kanske blir jag avslöjad där. Jag fick akta mig för att inte projicera mig själv för mycket på honom, han är en så stabil karaktär, ibland så stabil att jag blir tokig, jag kunde ju inte lägga på honom min egen neuros och mina egna depressionsanlag.

En helt medveten och överlagd förändring är dock Blomkvists försvagade dragningskraft på kvinnor.

– Om jag nu ska vara kritisk mot Stieg Larsson, som jag faktiskt älskar, så är det mot att jag faktiskt inte begrep Mikael Blomkvists kvinnotycke. Kvinnorna kom till honom, föll ihop och ville ligga med honom, han behövde inte ens charma dem. Det har jag försökt tona ner eftersom jag inte begrep det.

Kände han då ingen som helst ruelse över att fortsätta på en död kollegas verk? Om Norstedts och arvingarnas beslut innebär bristande respekt för Stieg Larssons författarskap var det i så fall inget som fick David Lagercrantz att tveka.

– Jag tycker att man kan diskutera allt moraliskt, men att säga att David sitter på sitt hörn och säger "det här kan bli bra pengar, nu ska jag spekulera ihop någonting", det är totalt skitsnack.

Två av Stieg Larssons barndomsvänner beskriver din bok som "gravplundring" och hans sambo Eva Gabrielsson är också helt emot den:

– Det hon har gått igenom, och att det slutade så olyckligt, gör mig djupt ledsen. Hon får säga vad hon vill om mig och det får hennes vänner också. Gör det. Jag tar åt mig, men samtidigt, jag har aldrig i hela mitt liv mött en sådan förväntan hos läsarna som nu.

– Tänk om Conan Doyle hade sagt att "don't touch my Sherlock". Jag VET att nya generationer hittar till Stieg Larsson nu och att Lisbeth Salander kommer att få ännu starkare ikonstatus.

(TT)

LÄS MER: Quiz: Vad vet du om Millennium?

Mer läsning

Annons