Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Deckare oftare reportage än litteratur

/

Dan Sjögren om en genre som skulle må väl av att bli mer litterär

Annons
Under sommaren har jag läst alldeles för många deckare och det skäms jag lite för. Det är som om jag inte läst med händerna på täcket. Så kan det kännas. Dumt egentligen. Men det beror väl på att man alltid har den heliga litteraturen för ögonen.

Jaha. Men hur skiljer sig då det ena från det andra? Jag får lust att samla ihop en del intryck, simma runt lite i de där grumliga vattnen och spekulera löst och fritt.

Då börjar jag med den färgade amerikanske deckarförfattaren John Pelecanos. Han är en av de stora, nya i genren, en man med patos och politiska ambitioner. Men hans personbeskrivningar är så omfångsrika och torftiga att jag blir konfys. Varför får vi alla dessa detaljer? Det är som i en klädannons. Ska vi köpa byxor?

Så arbetar han i själva verket genomgående i sina romaner. Jag hajar till när hans huvudperson en bra bit in i en roman gör en promenad och plötsligt känner det bullrande, bultande vinddraget från ett högbanetåg. För man känner inte många sådana vinddrag i boken, Pelecanos är i allmänhet inte inriktad på att göra sina beskrivningar sinnliga; det märker man när man får den där varmluften i nyllet. De ska bara vara exakta. Pelicano riktar sin textkamera mot miljöerna och beskrivningarna ska verka genom sin exakthet. De saknar praktiskt taget närhet. Och det har jag svårt för, det är lika bra att erkänna den saken med en gång.

Och det är likadant med människoskildringen. Personerna blir förtecknade, det är som om Pelicano sitter och bläddrar fram deras drag i ett stort register. Det exakta står genomgående i vägen för det sinnliga för att nu summera.

Precis det draget, att inte skapa närhet men autentiska bilder av miljöer och människor, ser man i många, ja i de flesta böckerna i den här genren. Det betyder att de mer liknar reportage än romaner. De verkar i första hand bygga på research och grävande, inte på inlevelse och fantasi. De står filmen och dokumentären närmre än fiktionen och litteraturen.

Hur då? Vad menar jag egentligen?

Jo, det finns tusen skillnader. För att nu bara sticka ner näven i lådan: i skönlitteraturen finns

mer medvetet komponerade berättelser (även om journalisten Gellert Tamas nådde långt i sin deckarlika reportagebok Lasermannen, byggd som den är i en rad olika plan för att både konstruera en finmaskig social väv och en logisk berättartrappa);

mer komplicerade inre förlopp där medvetandeströmmar och inre röster kan forma porträtten och inte bara ofärdiga tankereferat och lösliga funderingar (georgiern Boris Akunin gör något sådant i sin senaste historiska deckare, Särskilda fall, där han återger en seriemördares inre monologer, en fullständigt bindgalen typ som förvandlar sina styckmord till en sorts makabra installationer);

mer sammansatta människor (nästan alla är fenomenala poliser men rätt tafatta eller misslyckade på det personliga planet, en fullständigt utnött kontrastschablon som återfinns i var och varannan deckare);

mer stilistisk variation (\"En vecka senare ringde telefonen. Det var Roger Malmberg. Han tackade henne. Det gjorde Elina glad\", skriver Thomas Kangas i Söndagsmannen; den där hårt nedskurna stilen kan bli parodiskt språksnål);

en dialog som svarar mot de mänskliga miljöerna (Nessers tilltufsade idealister och ambitiösa vardagscyniker känns verkliga så fort de öppnar truten);

mer genomarbetade symboler och bilder och inte bara våldsamma metaforer (Liza Marklund skildrar i sina deckare kvällstidningarnas miljöer och använder då samma svulstiga bildspråk men det blir dåligt av samma skäl som det blir dåligt i kvällstidningarna, beskrivningarna saknar distans och språklig konsekvens);

starka slut som inte bara blir enkla lösningar på bokens deckargåta eller kriminella problem (amerikanen John Grisham får sällan någon riktig fason på sluten i sina advokatthrillers, det är som om han bara lägger ner pennan när han nått ett lämpligt omfång och dom har fallit i mål;

mer frihet i formen (Pelicanos gör rätt när han börjar sina berättelser med en vardaglig scen och inte med den i genren obligatoriska starten där en eller ett par personer stryps, skjuts, får en yxa i skallen, spetsiga bamburör genom kroppen eller pressas ut ur en ventil).

Min tanke är alltså att deckarna skulle tjäna på att drivas ett par steg närmre litteraturen. Och litteraturen skulle kunna tjäna på att lägga sig närmre deckarna. Det är ingen originell idé; tre av världslitteraturens största verk är i själva verket deckare: Kung Oidipus, Hamlet och Bröderna Karamazov. Det är ju en fruktansvärd jämförelse men den är tankeväckande.

På senare år har nämligen allt fler skönlitterära författare börjat skriva deckare. Det man då önskar sig är att de brukar en del av sin litterära arsenal så att våldet, de tekniska utredningarna och de stora frågorna, de om moral, skuld och ansvar, blir mer subtilt gestaltade. Men de har i stället bråttom att överge litteraturen och spika ihop sina deckare på genrens villkor. Det handlar om samma polisiära lunk, samma svartvita värld där droger, skeva mansbilder och våld bestämmer allt och där samma luggslitna ensamvargar eller tjänstemannakollektiv löser alla problem som i de gängse deckarna.

Hur skulle de annars göra? Som Dostojevskij och de andra bjässarna förstås: låta de många blodiga förloppen och de eviga utredningarna och förhören om brott och teknikaliteter tippa in i mer allmänna resonemang om ont och gott och om den mänskliga naturen. Tränga mer obönhörligt ner i de olyckligas själar. Gå med ljus och lykta i de inre nejder där drifter och impulser uppstår, där böjelser och begär rinner upp.

Lätt att säga förstås. Men något i den vägen uppstår faktiskt mot slutet i Åke Smedbergs Blod av mitt blod där vi får stiga ner i mördarens psyke. Där blir den deckaren både stor litteratur och andlöst spännande läsning. Det är bara att önska sig mer av den varan.

Deckarens stora tillgång är ju att brotten blir brännglas som riktas mot samhällskroppen och att de har så mycket att berätta om sociala problem, samhälleliga misslyckanden och politisk inkompetens och det är förstås den sidan av genren som skulle kunna vara ett vackert bidrag till den sköna litteraturen. Deckarna skulle alltså kunna bidra med starka och spännande historier så att diskussionen av existentiella och moraliska problem får mer kött och blod.

Nu rör sig i stället allt fler deckare mot reportaget. Det hänger förstås samman med att alltfler deckare skrivs av journalister. Man kunde ju tänka sig att också reportaget rörde sig mot litteraturen, att det alltså klev upp i samma vagn som deckaren och att litteraturen blev den vagnens starka lok. En sådan förskjutning såg vi i USA på 1960-talet, då den nya journalistiken slog igenom. Här hemma har vi i ett par decennier talat om det litterära reportaget och menat ungefär samma sak.

Men nu verkar det som om reportaget rör sig mot en mer standardiserad, urvattnad form, en sorts opersonliga intervjutexter utan närhet till vare sig miljöer eller personer och där reportern envetet duckar bakom den egna texten.

Men bilden är inte entydig. Det skrivs också många personliga och levande reportage, det vore orättvist att förneka den saken. Och vad som händer inom journalistiken framöver får nog också sin betydelse för deckarna mer än den sköna litteraturen. Gissar jag.




Mer läsning

Annons