Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Den politiskt mest orienterade biennal som jag sett"

/

Konsteliten samlas nu i Venedig för årets biennal. Konstkritikern Jan Torsten Ahlstrand har besökt Venedigbiennalen och lämnar här den första av två rapporter. Del två kommer i morgon.

Annons

Biennalen i Venedig, världens mest kända utställning av samtida konst, har ända sedan 1895 huserat i Venedigs vackra stadspark Giardini. Från början var inte avsikten att den första konstutställningen i det nya palatset Pro Arte skulle upprepas om två år men sedan man under den halvårslånga första utställningen räknat in en kvarts miljon besökare, förstod de styrande i lagunstaden att borgmästaren Selvatico hade värpt ett guldägg. Man beslöt sig därför för att upprepa succén 1897. Därmed föddes ordet ”biennal”, det vill säga en vartannat år återkommande utställning.

Årets konstbiennal är den 56:e i ordningen. Intressant nog har man förlängt utställningstiden för de senaste biennalerna till den ursprungliga omfattningen, och i år sätter man nytt rekord med en biennal som varar i bortemot sju månader. Biennalen är en omistlig faktor i Venedigs turistindustri och bidrar i hög grad till att hålla i gång kommersen i lagunstaden (dessutom alternerar den numera med en arkitekturbiennal vartannat år). Biennalen är inte någon kortvarig kommersiell konstmässa som den i Basel utan en längre idéutställning utan försäljning, även om det internationella konstkapitalet givetvis gör sina noteringar om nya konstnärer värda att satsa på.

Chefkurator för årets biennal är Okwui Enwezor från Nigeria, till vardags chef för Haus der Kunst i München. År 2002 var han konstchef för Documenta i Kassel, den vid sidan av Venedigbiennalen största och mest kända utställningen av samtida konst. Enwezor har haft halvtannat år på sig att med sitt team organisera den 56:e Biennalen med det pretentiösa namnet All the world’s futures (Alla världens framtider). Huvudutställningen består, som vanligt, av en del i centralpaviljongen i Giardini och en annan del i den venetianska flottans (Arsenalens) forna repslageri, som visat sig fungera bra som spelplats för det hejdlösa experimenterandet. Allt som allt deltar 136 konstnärer från 53 stater individuellt i denna gigantiska parad av samtida konst. Inslaget av konstnärer från Afrika och även Asien är, inte oväntat, betydligt större än tidigare. Därtill kommer att 89 stater deltar på nationsnivå utan att vara bundna av det övergripande temat. Eftersom alla länder inte får plats i de 29 nationspaviljongerna i Giardini, så hyr många in sig i Arsenalens övriga byggnader eller i andra lokaler runt om i Venedig. Ett minimum för att hinna se allt i Giardini och Arsenalen är tre hela dagar, men om man dessutom vill lägga tid på att traska eller åka runt med bussbåtarna i lagunstaden för att se de övriga utställningarna, så behöver man ytterligare minst en vecka på sig.

Hur är då resultatet? En gigantisk byffé av de mest olikartade konstnärliga former och uttryck och samtidigt den politiskt mest orienterade biennal som jag sett. Det handlar dock inte om något nytt ”plakatmåleri” à la 1970-talet utan om betydligt mera sofistikerade verk. All the world’s futures låter utopiskt, men i en intervju förnekar Enwezor att utställningen är något slags framtidsvision: ”Utställningen är mycket mera ett försök att reflektera över ruiner och kvarlevor.” Många verk har en tillbakablickande karaktär på fenomen som kolonialism, krig och miljöförstöring eller så reagerar konstnärerna på de många kriserna i vår samtid inklusive migrationen. Mest tillbakablickande är väl den ganska stolliga idén att under hela utställningstiden låta två skådespelare växelvis läsa Karl Marx Das Kapital högt på tyska i den Arena som man byggt upp mitt i centralpaviljongen. Högläsningen, iscensatt av konstnären Isaac Julien, kallas vitsigt för ett oratorium. Men eljest är det inte något lustigt med detta sanslöst tålamodsprövande ”projekt” – hur ordrikt än Enwezor försöker motivera tilltaget. Det hade varit smartare om han låtit trycka upp Das Kapital i en billighetsupplaga för att låta intresserade besökare förse sig med Marx berömda och fortfarande aktuella nationalekonomiska analys av kapitalismen.

Jan Torsten Ahlstrand är författare och konstkritiker och har tidigare varit museichef i Ystad respektive Lund (Skissernas museum).

Mer läsning

Annons