Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den siste som visste allt

Annons
Det svenska folkets allmänna bildningsnivå antas ofta vara i ständigt dalande, och där ett effektivt koketterande med den egna obegåvningen i stigande grad tillåtits ersätta forna storheter som lärdom och merit. Raka motsatsen till den legitimerade idioten måste därför vara den misshaglige allvetaren. Om en sådan människa handlar den nyligen utkomna antologin ²Athanasius Kircher. The last man who knew everything² (Routledge).
Kircher, en tysk jesuit verksam i Rom på 1600-talet, publicerade under sin livstid en mängd böcker i alla möjliga ämnen, och det med en frenesi som får kanoniserade renässansmänniskor som Michelangelo och da Vinci att blekna vid en jämförelse. Kircher var bland annat kabbalism-, hieroglyf- och musikexpert, undervisade den store målaren Poussin i perspektivism, uppfann Laterna Magican, ritade månkartor, var den första att studera blod i mikroskop, och skapade ett ²Organum Mathematicum², ett slags föregångare till datorn. Icke desto mindre dömdes det häpnadsväckande universalgeniet hårt av sin samtid ; filosofen Leibniz kom, efter att ha studerat Kirchers arbete om obelisker, till slutsatsen att den restlöst verksamme polyhistorn i själva verket inte hade begripit någonting; den franske orientalisten Louis Picques avslsöjade att Kircher i själva verket blott kunde tala två (tyska och latin) av de 25 språk han påstod sig behärska. Den enda odisputabla kvaliteten hos honom verkar ha varit hans enorma förmåga att marknadsföra sitt eget namn, om man får tro de samtida belackarna. Redaktören Paula Findlen har i den nu föreliggande antologin samlat 18 experter inom en rad olika specialområden, och låtit dem granska den mångsidiga Kirchers publikationer och forskningsresultat. Dessa nutida fackmän är överlag mer imponerade av lärdomsjätten, och bekräftar på flera punkter Kirchers banbrytande upptäckter och slås med häpnad av hans framsynta spekulationer.
Där ser man. Vad som alltså för oss framstår som en uppmuntrande sinnebild för den kunskapstörstande människan, var för Kirchers samtid en inkarnation av en figur som de blott tyckte sig känna alltför väl: den duperande charlatanen. Ja, en smart jävel som dessutom skulle visa sig vara oförskämd nog att låta tala om sig i en bok 300 år efter sin död.



Mer läsning

Annons