Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den svenska insidan

Annons
Karl-Olov Arnstberg
Typiskt svenskt: Åtta essäer om det nutida Sverige
Carlsson Bokförlag

Titeln på etnologen, folklivsforskaren Karl-Olov Arnstbergs senaste bok kan vilseleda den lässugne. "Typiskt svenskt" handlar inte, gudskelov, om dalahästar, turkiska kåldolmar och tysk drottning. Den leder inte i bevis att någonting genuint svenskt överhuvudtaget inte finns. Om inte annat skulle detta kunna vara typiskt svenskt, att förneka just detta. Nej, Arnstberg är snarare intresserad av det som händer inom oss, vår mentalitet, och det som händer mellan oss, sociala företeelser och mönster.
Inledningsvis en kortare introduktion, i vilken Arnstberg självupptaget raljerar över sina generationskamraters förvillelser under 70-talet. Han passade inte in. Idag har han svårt att anpassa sig till ett postmodernt, relativistiskt forskningsideal.
Att han blivit utskälld för sin bok "Svenskar och zigenare" ser han som ytterligare ett bevis på att han är en outsider. Oavsett hur det ligger till med den saken så är han, visar det sig sedan, en mycket god och underhållande essäist.
I den inledande essän förklarar Arnstberg vilka svårigheter som är förknippade med att få korn på det typiskt svenska. Till att börja med är det svårt att upptäcka det typiska i en kultur man själv är en del av. Ett annat problem som kanske är ännu större är att Sverige, som bekant, har bejakat det moderna i väldigt hög utsträckning.
Man kan hävda att detta drag och de fenomen som det är förknippat med är svenskt, men knappast helt unikt svenskt. Man skulle lika gärna kunna hävda att det är typiskt skandinaviskt, modernitetsbejakande eller västerländskt. Detta senare problem är också det som Arnstberg har svårast att överbrygga. Men helheten, de åtta essäerna tillsammans, förmedlar trots allt något som skulle kunna kallas typiskt svenskt.
I den andra essän, "Ett ungt, manligt och våldsamt Sverige", dissekerar Arnstberg fenomen som bara är allt för välbekanta, dagens ungdomsvåld och vad det eventuellt kan vara ett symptom på. Han hävdar att i den omfattande litteraturen om ungdomskulturer tas vanligtvis inte nynazismen upp. Det är inte sant. Han hävdar vidare att unga kriminella invandrare som lagt våldet bakom sig i regel får stöd och uppmuntran. Det får däremot inte nynazister som kommit på bättre tankar. Men han nämner en förening som verkar för just detta och vars medlemmar ibland syns i tv.
Kapitlet handlar mer allmänt om motkulturer och han nämner taekwondo-kämpar och rappare som två grupper som han anser sorterar under denna etikett. Taekwondo-kämpar är ingen ungdomsgrupp, kampsporten än sedan en tid tillbaka en OS-gren. Rappare är ingen distinkt grupp, de är utövare av en särskild musikstil. Den svenska medelklasskillen Petter är en av de mer kända utövarna. Essän är riktigt mossig, ger en bild av hur alienerad akademierna kan vara från sina studieobjekt.
Som helhet är emellertid "Typiskt svenskt" en utmärkt essäsamling. Arnstbergs grepp om ämnen som exempelvis kärnfamiljens upplösning, nationalism, heder, eliterna och folket, politikernas minskade auktoritet med flera är imponerande. Han är aldrig tråkig, även om ämnen som den sociala ingenjörskonsten och den politiska korrektheten kan kännas lite uttjatade.
"Typiskt svenskt" fungerar också som en enklare introduktion till andra tänkare, svårlästa sådana, som exempelvis Jean Baudrillard, Slavoj Zizek och Zygmunt Bauman.

Mer läsning

Annons