Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den svenskaste av svenska somrar

KRÖNIKA

Annons

Ja nog är det en sommar som inte liknat alla andra precis. I alla fall oförliknelig när det gäller att skapa oro och osäkerhet i vårt vackra land. I det håller jag fullständigt med Susanne Holmlund på ST Kultur när hon kommenterar min senaste krönika.

Ta först Brexit som gav ett utslag som mycket få egentligen hade väntat. En första chock. Sedan kom chocken i Nice. Tätt följd av en nästan märkligt bananrepubliksmässig militärkupp i Turkiet. Ett fullvärdigt NATO-land! Som dessutom ska vara grindvakt och stoppa flyktingströmmen till Europa!? Där presidenten nu tar chansen och rensar ut för fullt.

Krönikören Tomas Melander.

Vi har upplevt attentat på tåg i Bayern och nu i dagarna i München. Som extra krydda i anrättningen har också Donald "Bygg muren" Trump blivit nominerad till republikansk presidentkandidat i USA med all den fördummande och brutala retorik som det för med sig. Bygg Muren! Lås in Hillary!

Naturligtvis kan ingen människa känna sig trygg med den utveckling som tornar upp sig när man lägger alla dessa hemska kort på bordet.

Att vi idag lever i en tid som hårt präglas av en fundamental otrygghet är något som inte heller hade undgått partiledarna vid årets Almedalsvecka. Att stilla den nationella oron var följaktligen något som var ett gemensamt tema för minst hälften av partiledarna som hade just den svenska oron som klangbotten för sina tal. Vilket gav något av en sverigedemokratisk touch åt hela veckan. En av de svenskaste av alla svenska somrar.

Tyvärr finns det både starka och oroväckande band som binder samman mycket av alla de olika händelser som ploppat upp på platser där man minst av allt förväntat sig.

En växande främlingsrädsla och fientlighet är en tydlig tråd som förenar. En växande nationalism är en andra tendens i hela Europa där populistiska politiker bidrar till att stänga in människor inom de gamla nationalstaternas gränser igen.

Olika identitetsgrupper pekas också ut som orsaken till det onda och vi får en politik som snarare handlar om folkgrupper än om människor.

Just fenomenet med en politik som blir alltmer identitetsinriktad är faktiskt det som oroar mig allra djupast. Parallellt med att klyftorna ökar i samhället bär det fröet till en upplösning av tillit och förtroende för samhällets förmåga att klara av kommande utmaningar. Och då är vi verkligen mycket farligt ute. Båda de europeiska världskrigen bär på denna typ av berättelse.

Frågor om folkidentitet och ursprung har tyvärr spelat en både viktig och skrämmande roll i hela 1900-talshistorien. Just känslan av hur historiens vindar riskerar att gå igen i 2010-talets Sverige får den erfarne skribenten Olle Svenning på Aftonbladet att utbrista i en appell om att vi nu definitivt måste lägga bort alla hänvisningar till Folkhemmet eftersom det leder till felaktiga slutsatser och bilder av var vi idag befinner oss och varthän vi ska.

Även om den tyska Heimatrörelsen (Hembygden) bär på en tyngre historisk belastning så har det svenska Folkhemmet uppstått ur samma mylla även om Per Albin gav det en delvis ny innebörd. Ett svenskt folkhem eller en volksgemeinschaft av idag har dock ytterligare ett antal nya och komplexa faktorer att förhålla sig till. Bland annat måste själva begreppet folk ges en helt ny definition.

Därför tror jag inte, som Susanne Holmlund, att vårt lokala kulturarv är rätt vaccin för oss när vi ska orka tackla dagens splittrade och kaotiska omvärld. Lika lite som jag tror på den Sverigedemokratiska idén om att skicka ut folkdanslag och folkmusiker i de så kallat tunga förorterna för att där inympa svenskhet och få ordning på integrationen.

Inför våra dagars rädsla och osäkerhet finns i grunden bara en väg att gå. Den vägen heter internationalism och samverkan. Trots att vi verkar sitta tryggt just nu – den allra svenskaste av alla svenska somrar.

Mer läsning

Annons