Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den urspårade socialdemokratin

/

KRÖNIKA: Lars-Ragnar Forssberg har läst Björn Rosengrens memoarer och ställer sig undrande till hans förklaring kring det omtalade porrklubbsbesöket, som fick honom att avgå som TCO-ordförande. 

Annons

Björn Rosengren har rest ett monument över sig själv. Han nyutkomna memoarer väger nästan 1,5 kilo och omfattar 530 sidor tryckta med mycket liten stil. Han har städslat den normalt kvicke och välskrivande högerskribenten Johan Hakelius att sätta bokstäverna på pränt. Förr i världen var det vanligt att man fick betalt per rad, ju längre text desto högre ersättning. När jag gick i realskolan och började skriva i Hälsingetidningarna var radpriset 8 öre. Jag undrar om Hakelius haft ett liknande avtal. Sannolikt en bra affär för honom, men i så fall dålig för läsaren. Bitvis är boken provokativt tråkig.

Den heter "Mitt i språnget" och antyder att den nu 74-årige författaren fortfarande har mycket ogjort. Skildringen av hans liv ger glimtar av hans uppväxt. Pappan var skräddare och hade ett porträtt av Karl Marx på väggen. Som tur var, skriver sonen, "kände inte Östermalmstanterna igen den skäggige gubben".

Allt redovisas, stort som smått: inget ljus i skolan, cykelbud som 13-åring, medlem i SSU, tvåårig utbildning på Stockholms Yrkesskola, lumpen i Luleå, vald av kamraterna till kompaniassistent, kvällsplugg för att bli maskiningenjör, 1975 hamnade han på SKTF, Sveriges Kommunaltjänsteförbund. Sedan gick karriären spikrakt uppåt. Han blev ordförande i förbundet 1973 och ordförande i TCO 1982 – 1994.

Därifrån tvingades han att avgå efter att det avslöjats att han några år tidigare gått på porrklubb och låtit medlemmarna stå för notan. Länge hävdade han, och hävdar fortfarande, att han betalat besöket med sig eget kreditkort.

Han skriver utförligt om den här kvällen i memoarerna. Han åt middag med sin bror och son "på Teatergrillens chambré séparée ... det blev ganska många glas vin. Det var nog min idé att vi skulle fortsätta på Café Opera. Slog mig i slang med en amerikan. Bjöd på drink efter drink." Sedan drog de till Östermalmstorg och åt korv och därifrån till porrklubben Tabu på Odenplan. "Några halvnakna kvinnor försökte intressera oss för privatstripp."

Efter en tid kommer två fakturor till TCO, den ena på 35 800 kronor, den andra på 19 800. "Det var mer än min månadslön efter skatt" skriver han sorgset.

Sedan kommer en mening som får mig att studsa till och undra varför han i dag, flera decennier efter Tabu-affären, slirar på sanningen och påstår att det aldrig var meningen att TCO:s medlemmar skulle betala kalaset. Jag har en mycket trovärdig vän som har kopior på kontokortsslipparna från den här ödesdigra kvällen. I vart fall är 35 800 kronor betalat med TCO:s kort, pengar Rosengren sedan betalade tillbaka. Tabu-affären tvingade honom att avgå som ordförande.

Han kom snabbt igen. 50-årsfesten på Bergendals herrgård i april 1994 var lyckad skriver han i boken. Alla partiledare var där och det vimlade av generaldirektörer, fackordföranden och landshövdingar. Den 19 juli 1994 meddelade Rosengren sin avgång. Nu fick han veta vilka som var hans verkliga vänner. En av dem var Leif GW Persson, som hedrade honom med en fin placering på sin egen 50-årsdag.

Sedan lyste åter lyckan över Rosengren. 1995 frågade ordföranden i Norrbottens partidistrikt, Anders Sundström, om han ville bli landshövding i Norrbotten. Det ville han. Två år i rad blir han vald till årets Norrbottning. Han trivs däruppe, men kan inte säga nej när Göran Persson strax efter valet 1988 ringer och erbjuder honom att bli minister för ett nytt superdepartement. En viktig uppgift blir att försöka fusionera Telia med norska Telenor. Det blir krångliga förhandlingar. Till sist strandar de och när Rosengren tror att tv-kamerorna är avstängda slungar han ut en replik som kommer direkt från hans hjärta:

"Norge är egentligen den sista sovjetstaten. Det är så oerhört nationalistiskt. Allt är politik."

Det är den sista spiken i den förhandlingskistan.

Skildringen av Göran Persson är intressant. En statsminister med järnvilja, som inte drar sig för att både förnedra och trakassera sina närmaste medarbetare, men dock alltid står på deras sida om de hamnar i blåsväder. Men ministerrollen börjar tråka ut Rosengren. Beredningar, middagar, möten, resor och att hela tiden vara i rampljuset ... Han hade fyllt sextio när han får ett oväntat erbjudande: Christina Stenbeck vill att han ska börja som rådgivare till Kinnevik.

Det gör han och får en ingångslön på styvt nio miljoner kronor och dessutom tillstånd att hålla på med egna aktieaffärer om de ligger utanför Stenbecksfären. Stolt skriver han att han 2005 investerade 300 000 kronor i ett medicinföretag som han två år senare sålde med en nätt vinst på 30 miljoner.

Det är en malande skildring. Framgång följer på framgång. Där finns inga skuggor, inget djup i bilden, inga reflexioner, ingen självkritik. På denna soliga stig genom livet får Tabu-besöket tjäna som en nedstigning i mörkret, men blir en lite för futtig kontrast till alla framgångar. Det verkar som Hakelius blir allt tröttare av Rosengrens svada; sida efter sida på fotgängarprosa utan minsta dramaturgiskt grepp.

Det är ändå en otäck skildring. För mitt inre öga ser jag Rosengrens kamrater: en Nuder, en Åsbrink, en Stern, en Östros, en Sahlin, en Nygren, ja, en hel rad karriärister som använt det socialdemokratiska partiet som en språngbräda till makt och pengar inom det kapitalistiska systemet. Alltid egenintresset före allmänintresset.

Avslutningen på boken är magifik. Den handlar om att Rosengren lyckats sälja sin herrgård och lägenheten i Gamla Stan. Han köper istället en villa för 31 miljoner kronor. "Det rörde sig om en modern, arkitektritad villa från sjuttiotalet i Saltsjöbaden, med stora panoramafönster mot Baggensfjärden och en egen liten hamn och ett fint, modernt badhus vid vattnet, med pentry och bäddplatser."

Boken är lika mycket ett monument över en urspårad socialdemokrati som över en av dess främsta fixare.

Läs mer: Fler bokrecensioner finns att läsa här

Mer läsning

Annons