Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det absurdas normalisering

Annons
Tänk att du går en flerårig utbildning till kirurg, får arbete på ett sjukhus, men får inte arbeta som kirurg, utan som kock. Endast om du gång efter annan skriver ansökningar till en anslagsgivare och för en gångs skull beviljas anslag, får du arbeta tidsbegränsat som kirurg. Eller om du är ingenjör på ett teknikföretag, men får enbart arbeta som ingenjör om en extern anslagsgivare beviljar dig pengar i stenhård konkurrens med tusentals andra ingenjörer. Skulle vi lita på kirurger eller ingenjörer som enbart sporadiskt får utöva sitt yrke?

Visst låter det absurt? Sådan är verkligheten för Sveriges universitetslärare, menar Steven Saxonberg, docent i statsvetenskap i en kritisk debattartikel i senaste numret av universitetslärarnas
facktidning Universitetsläraren (2/05). Efter avslutad forskarutbildning och erhållen tjänst på
universitetet får universitetsläraren ändå inte utöva sitt yrke att forska inom ramen för sin tjänst, utan tvingas söka forskningsmedel i en konkurrenssituation där resurserna är så få att ofta 80-90 procent
av forskningsansökningarna refuseras.
     
Annat är det i våra grannländer, Danmark och Norge. Där ingår forskning, vanligtvis halva utrymmet, i universitetslärarnas tjänster. De som försvarar denna konkurrensutsättning av forskningen hävdar
nyliberalismens mantra; med hög konkurrens rensas dålig forskning bort och endast den bästa forskningen bedrivs. Det är, menar Saxonberg, inte alls självklart. Sambandet mellan bra ansökningar och bra forskning är inte givet.
    
I ett litet land som Sverige känner forskare till varandra väl. Kontakter, nätverkstillhörighet och makt bidrar i hög grad till att erhålla forskningsmedel. Dessutom leder ansökningsförfaranden till att forskare tenderar
att välja ämnen som är trendiga, som anslagsgivaren efterfrågar, i stället för att välja forskningsämne fritt, som högskolelagens sjätte paragraf stipulerar. Konformismen lurar runt knuten.
    
Den obehagligaste slutsatsen man måste dra av en situation där det råder närmast skräck för att varje forskarutbildad universitetsanställd ska få forska är att svensk forskarutbildning är för dålig. Liksom att universiteten inte förmår anställa bra forskare. Situationen är precis så absurd som den låter när man gör
liknelser med andra yrken. Men universitetslärarna fortsätter att skriva ansökningar, många gånger på fritiden. I stället för att protestera. Bara för att få utöva sitt yrke.
    
 Så normaliseras det absurda.



Mer läsning

Annons