Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det nya Sverige sett underifrån

BOK
Lena Sundström: Saker jag inte förstår och personer jag inte gillar.
Leopard förlag

Annons
Lena Sundström betraktar sin omvärld och samtid. Det hon ser är inte värt mycket respekt. Hennes anslag påminner om Michael Moores.

Hon börjar med Gudrun, stormen alltså, och hamnar snabbt på den avreglerade elmarknaden. Den fungerar utmärkt, för sådana som Lars G Josefsson, chefen för Vattenfall, men mindre bra för vanliga elkonsumenter.

Inte blir Lena Sundström mer övertygad av dess förtjänster när hon beslutar sig för att spela med på marknadens villkor och ringer till sitt elbolag för att förhandla om elpriset. Innan hon egentligen hunnit lägga fram något bud har försäljaren sänkt priset med 10 öre per kilowattimme. Många skulle väl bli glada över att få billig el, men inte Lena Sundström. Hon känner sig grundlurad när hon inser att hon i flera år betalat ett överpris för sin el.

Hur politiker och makthavare ideligen lurar oss vanliga medborgare med löften som de inte kan hålla, eller aldrig ens haft en tanke på att hålla är bokens tema.

I kategorin "personer jag inte gillar" tar nog förre ministern Björn Rosengren första platsen. I Lena Sundströms ögon är han en simpel skojare som lurade skjortan av småspararna när han sålde Teliaaktierna, som snart förlorade större delen av sitt värde. Många förlorade sina sparslantar, men Rosengren, dvs. staten, tjänade åtskilliga miljarder på den övervärderade aktien.

Lena Sundström vet, för hon har varit på näringsdepartementet och gått igenom svenska folkets besvikna och ilska brev till Rosengren.

Det här är ett exempel på hennes granskning av politiker och makthavare. Hon har läst och ringt och frågat. Och frågat igen. Det är bokens ena styrka. Den andra är att hon lockar oss att skratta. Hennes språk är friskt och rättframt.

Om man många gånger skrattar med Lena Sundström genom den här boken så är kapitlet om Schengenavtalet inte alls lika lustigt. Här beskriver hon det moderna Europas nya rasism. Här kommer en tredje styrka i dagen. Under den glättiga ytan finns ett allvar.

Löftena om det passfria Europa var en bluff. Visserligen kan vi resa mellan länder utan pass, men när vi kommit till ett annat EU-land behöver vi passet för att visa att vi får vara där. Det har funnits förslag om att vi ska visa passet hemma också.

I det passfria Schengen behövs passet för att visa att man tillhör en kategori, som inte behöver något pass, är Lena Sundströms logiska slutsats.

Lena Sundström betraktar strukturomvandlingen i Sverige underifrån. Den har drabbat de redan svaga. Pensionernas storlek beror på utvecklingen på börsen, sänkta skatter tas igen genom att staten lurar av folk pengarna på spel och dobbel med falska löften om att Harry Boy kan göra en rik.

Mer läsning

Annons