Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det resande kollektivet

BOK Jan Svante Vanbart: Vi drog — jorden runt med 68-generationen. Wahlström & Widstrand.

Annons

Hippie emeritus. Den titeln skulle Jan Svante Vanbart kunna sätta på ett eventuellt visitkort. Visionär vagabond är ett alternativ. Numera bosatt i en ekoby i de mexikanska bergen ger han idag ut en diger bok, Vi drog jorden runt med 68-generationen. Det är ingen stor litteratur, men ett värdefullt tidsdokument, ackompanjerat av otaliga illustrationer: tidningsklipp, foton, collage, affischer.

Kronologiskt berättas den sanna historien om en skara skandinaver som, med mexikansk förstärkning, införskaffar en buss och lämnar grottekvarnen. Med mod och inspiration från såväl Christiania som Jörgen Nash och dennes frimodiga konstnärskollektiv, Drakabygget, ger de sig iväg på en strapatsrik resa genom Europa till Indien, Malaysia, Bali, Australien, Tahiti, Mexico. När kollektivet splittras i USA 1977 har järngänget varit på luffen i fyra år.

Orsakerna till upplösningen är de gamla vanliga: svartsjuka, otrohet, manschauvinism, inre stridigheter. Man kan låta hår och skägg växa, klä sig på tvärs mot anständighetens koder och klä av sig när det passar, med vem eller vilka som helst när det kommer till kritan är det ändå de (små)borgerliga värderingarna som regerar. Det hedrar Vanbart att han inte helt blundar för konflikterna och problemen.

Under resans gång både decimeras och utökas kollektivet. Men barnen blir aldrig mer än staffage i framställningen och med risk för att låta som en kristdemokrat kan jag inte låta bli att undra vad dessa de minsta tyckte om att rastlöst fara från den ena platsen till den andra i sällskap med vuxna (ja föräldrar) som varken avhöll sig från cannabis och LSD eller sexuella experiment. De villiga kvinnokropparna och varma sköna brösten tillhör bokens röda trådar.

Två andra är miljöengagemanget och teatern. Kollektivet bildar en grupp som serverar uppsättningar halvvägs mellan dramat och happeningen. I bästa fall får de betalt. Ekonomin är ett notoriskt bekymmer och i längden kan inkomsterna från påhuggen inte dölja den ruinens brant som väntar bak dimmorna. Pengar har uppenbarligen betydelse även för människor som skyr och flyr den kapitalistiska världsordningen.

Mest är Vanbart dock entusiastisk. Indiens misär svältande människor, ruttnande lik noteras, men synes beröra honom mindre än krånglen med visum och tullar. På det hela taget verkar världen undantaget de exotiska kvinnobrösten utanför kollektivet väcka måttligt intresse. De avverkar miljöer, religioner, ursprungsbefolkningar. Utan att själva fatta det är de ett slags förtida exponenter för konsumtionssamhällets upplevelseindustri.

De tar för sig och drar vidare, likt dollarturister. Det är, som sagt, ett ovärderligt tidsdokument. Och särskilt rörande är det ständiga behovet att definiera kollektivet som rebelliskt, i konstant opposition mot lutheranska dygder och kälkborgerlig trångsynthet. Det är en polemik så pueril att man undrar om den är ironisk. Det är den inte. Till den glupske läsarens glädje skriver Jan Svante Vanbart på blodigt allvar.

Mer läsning

Annons