Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det tar tid att utbilda sig till författare

Annons
Går det att utbilda sig till författare? Den frågan diskuterade skrivarläraren och litteraturvetaren Bo Svensson och litteraturkritiker Christer Enander på kultursidan den 18 juni. Med dessa inlägg sätts punkt för debatten.

Crister Enander gör inte sitt jobb, att recensera bidragen i den Skrivarantologi han har åtagit sig att recensera. Han påstår att det är för att han tycker synd om författarna. I stället påstår han svepande att de är likriktade för att de har gått på en skrivarlinje. Skriva kan man bara lära sig i ensamhet.
Vet han det av egen erfarenhet? För tjugo år sedan var detta en vanlig föreställning bland kritiker och författare. Idag är skrivarlinjerna en accepterad och etablerad verksamhet.
Nyligen hade skrivarlinjen i Skurup besök av en bokförläggare från ett av landets största förlag. Han var mycket intresserad av vår verksamhet, vår antologi och våra elever. Det är hos oss och andra skrivutbildningar förlaget finner en del av sina debutanter. Alla blir lästa och bedömda efter sin litterära kvalitet.
Förläggaren ställde frågan: - Varför finns det kritiker som fortfarande har så svårt att förstå att det krävs utbildning för att bli författare? I andra konstnärliga utbildningar är skolformen accepterad, till exempel inom konst och musik.
Det tar tid att utbilda sig till författare. Därför väljer många att gå både ett och två år hos oss. Sedan väntar ofta ytterligare år av skrivande innan man är mogen att kunna debutera med en egen skönlitterär bok.
Det är varken är synd om mig eller de elever som går på skrivutbildningarna. Fråga eleverna. Några aktuella elevuttalanden tyder på det: "Man blir tagen på allvar redan från första dagen." "Det här är den bästa utbildning jag någonsin har gått på. Den har hjälpt mig oerhört mycket i mitt skrivande."
Vi lärare har aldrig gått ut med några löften att utbilda författare. Men vi tror att skrivarlinjerna fyller en viktig funktion i ett samhälle som är inriktat på konsumtion. Det beror på att eleverna här kan återerövra sin kreativitet och utveckla litterära anlag.
Jag känner inte Enander och Enander känner inte mig. För tjugo år sedan sågs vi flyktigt i några sammanhang. Redan då var Enander stöddig och trodde sig gärna veta bäst. Det bekräftar han nu i sitt svar till mig.
Han vill inte försvara och förklara sig, han söker inte kunskap, för han vet ju redan allt utan att ha tagit reda på något. Men nu övergår han till personangrepp. Det är väldigt välbekant och väldigt simpelt. Men det passar Enander. För han vet ju nästan ingenting om mig heller. Med en vulgärmarxistisk reduktion av värsta sort får han det till att det inte är någon skillnad mellan en skrivarlinje och pornografi, båda säljer människors drömmar. Jag borde därför veta bättre än att prostituera mig som skrivarlärare.
Nej, jag och mina kolleger har aldrig upplevt att någon elev med författarambitioner känner sig pungslagen på sina drömmar, som Enander insinuerar. Däremot måste jag ställa en allvarligt menad motfråga: - Vad är det för hedervärt i Enanders hantering?

Mer läsning

Annons