Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det vanliga tvivlet på Quicks skuld

Kristina Hjertén von Gedda:
Bortom allt rimligt tvivel.
Fyra svenska rättsfall.
Fischer & Co

Annons
Är Sverige ett rättssäkert samhälle?
Kan vi lita på våra domstolar?
Frågan har aktualiserats genom några uppmärksammade fall där ny granskning visat brister i utredningen och efter resningsförfarande har tidigare dömda personer frikänts. Det kanske mest uppmärksammade fallet handlar om hemvårdaren Joy Rahman, som efter åtta år i fängelse fick sin livstidsdom prövad. Bevisningen visade sig vara bräcklig, Rahman är fri och det mord han dömdes för är ännu ouppklarat.

I uppmärksamhetens spår är det inte ovanligt att slå mynt av tvivlen. I boken Bortom rimligt tvivel försöker religionshistoriker Kristina Hjertén von Gedda belysa fyra rättsfall, samtliga har under en rad år uppmärksammats stort i medierna: det så kallade styckmordet på en prostituerad kvinna, där två läkare åtalades, friades från mord men ansågs skyldiga till brott mot griftefriden, som dock vid tidpunkten fördomen var preskriberat. Efter flera turer i skilda instanser deslegitimerades de två läkarna. Och dömdes därmed i praktiken till yrkesförbud.

Ett annat uppmärksammat fall är där en man åtalades för mord på sin sambo som påträffats styckad. Mannen friades senare från mordanklagelsen då han hävdade att kvinnan begått självmord genom att skjuta sig genom munnen. I rädsla för att bli misstänkthade mannen som hade utomordentliga förbindelser i den undre världen skaffat hjälp med undan-röjandet av kroppen, som påträffades styckad med kroppsdelar utströdda i ett markområdei Märstatrakten och med söndersprängt huvud. Och därmedvar det närmast omöjligt att fastställa dödsorsaken.
I det så kallade Södertäljefallet dömdes ett föräldrapar för sexuella övergrepp på sin dotter. Modern friades senare. Fallet fick stor uppmärksamhet då flickan berättade om att hon ocksåbevittnat rituella övergrepp och mord på barn.

Johanfallet, elvaåringen i Sundsvall, som spårlöst försvann ennovembermorgon 1980. De fyra fall som Kristina Hjerténvon Gedda lyfter fram i sin bok har en gemensam nämnare:advokat Kerstin Koorti. I bokens baksidestext kan manläsa att advokat Koorti är en kontroversiell och orädd advokat,känd för att hitta okonventionella lösningar i sitt arbete. Liksom att Koorti i de fyra fallen representerade de anklagade huvudmännen. Vilket är fel i Johanfallet där Thomas Quick dömdes för mordet på elvaåringen var advokat Koorti målsägarbiträde, ombud för pojkens föräldrar.

Där går också en skiljelinje mellan beskrivningarna av Johanmåletoch de övriga rättsfallen. I två av dem beskrivs advokatens insatser och målens utgång. När det gäller de två läkarnas sak lämnade Kerstin Koorti i april 2001 in en resningsansökan till Regeringsrätten med begäran om att återkallelsen av läkarnas legitimationer skulle hävas då dessa återkallats på felaktiga grunder.
När det gäller Johanfallet misslyckades advokaten med att såmisstro och ifrågasätta åklagare, förundersökning, och allt övrigt talade för Quick som gärningsman.

I juni 2001 dömdes Thomas Quick för mord på Johan Asplund. Senare förklarade Quick att han beslutat ta time out från utredningarna och återtog sitt ursprungliga namn Sture Bergwall.
Lapsusen i baksidestexten går möjligen att bortse ifrån men vidgenomläsningen framstår snart att den så kallade belysningen tillstora delar har producerats genom advokat Koortis filter.
Visserligen redovisar Kristina Hjertén von Gedda samtal medThomas Quick/Sture Bergwall och tror sig ha funnit en förklaring till hans erkännanden i de barndomsupplevelser han skildrat underförhör och senare också i en bok: under ett av faderns återkommande sexuella övergrepp överraskades de av den gravidamodern som i chock fick missfall.

Det blodiga fostret, har Quick berättat, paketerades och han fickfölja med fadern som cyklade till ett skogsområde vid en uddei Falutrakten. Där begravdes fostret, som i Quicks inre bild blevlillebror Simon. Denna händelse har sedan intagit en central plats i Quicks psykologiska värld. Och här tror sig Kristina Hjertén von Gedda ha funnit förklaringar.

Hela Simonhistorien är i ordets bemärkelse fantasifoster, eller så är de erkända morden det, möjligen alltsammans.
Och ungefär så går hela resonemanget kring Quick/Bergwall. Nuär det visserligen Johanfallet, det enda av Quickmålen som advokat Koorti varit involverad i, som författaren försöker belysa och därmed också förklara hela fenomenet Thomas Quick/Sture Bergwall.
Och det visar sig vara vanskligt. Författaren ger sig in påsåväl de juridiska som psykologiska frågorna med en viss oförsiktighet. Och mycket lösa och generella antaganden som: Quicks terapeut Birgitta Ståhle har, menar man, i de långa och många samtal hon haft med Quick, förmått honom att med uppmuntrande tillrop berätta rena skrönor med förödandekonsekvenser. Förhörsledaren Seppo Penttinen manipuleras av Quick. Överåklagare Christer van der Kwast har gjort karriär.
Och på sitt rum sitter Thomas Quick/Sture Bergwall och skrattar, skriver Hjertén von Gedda.

Till exempel förklarar hon att den man som föräldrarna 1984väckte enskilt åtal mot friades till följd av att advokat Pelle Svensson yrkat att mannen skulle dömas för mord i hovrätten.
\"Eftersom detta inte kunde styrkas, kroppen hade inte hittatsoch målet handlade om olaga frihetsberövande, inte om mord,förlorade Svensson och NN gick fri. Och John förblev försvunnen,skriver Hjertén von Gedda.

I verkligheten var det så här: Åtalet gällde människorov, ett sätt att komma förbi komplikationen att kroppen saknades. Mannendömdes i Sundsvalls tingsrätt till två års fängelse för olaga frihetsberövande. Domen överklagades och då valde Svensson att utvidga åtalet att också omfatta mord.

Men täcktes också av andra relevanta rubriceringar. I hovrättensdom, (som författaren uppenbart inte tagit del av), 9 april 1986 står följande:

Målsägandena har yrkat att hovrätten dömer NN för mord och människorov. I andra hand har de yrkat att hovrätten dömer NN för människorov, alternativt olaga frihetsberövande, samt vållande till annans död.
De har vidare yrkat att hovrätten under alla förhållanden väsentligt skärper det av tingsrätten bestämda straffet.

I synnerligen skarpa formuleringar erinrar hovrätten att bevisbördan uteslutande åvilar målsägandena.
För att NN skall kunna fällas till ansvar för de mycket allvarliga gärningar för vilka han åtalats fordras att hans skuld är ställd bortom allt rimligt tvivel. Hovrätten finner med hänsyn härtill att utredningen i målet inte kan anses innefatta tillräcklig bevisning att NN, på det sätt målsägandena påstått,bemäktat sig Johan och bortfört honom eller på annat sätt berövat honom friheten. Än mindre har utredningen visat att NNuppsåtligen berövat Johan livet eller av oaktsamhet orsakat hansdöd. Det är anmärkningsvärt att målsägandena i de sistnämndabåda hänseendena framställt sina påståenden utan att ens försökaprestera något som helst objektivt stöd för dem skriver hovrätten.

Föräldrarna ålades också att betala motpartens rättegångskostnader på drygt 500 000 kronor, som senare efterskänktes av regeringen. En svidande kritik från domstolen.
Den känner uppenbarligen inte Kristina Hjertén von Geddatill när hon på ett förenklat sätt försöker beskriva det hon vill tro ligger till grund för den friande domen. Författaren presenterar sig som filosofi e licentiat i religionshistoria.
Det är anmärkningsvärt att hon med akademisk bakgrundoch förmodad erfarenhet av källkritik inte bättre satt sig in isakförhållandena.
Bristerna i researcharbetet är uppenbara. I slutet av bokens avsnitt om Johanfallet skriver Hjertén von Gedda att Johans föräldrar hoppas att få höra sanningen, nämligen att Sture Bergwall aldrig har träffat deras son, än mindre mördat honom.
Hade advokat Kerstin Koorti varit en smula generös mot författaren hade hon delat med sig av sin skrivelse till brottsoffermyndigheten 31 maj 2002. Där skriver hon bland annat följande:
Yrkat belopp är skäligt. Föräldrarna miste sitt barn den 7november 1980. Efter detta datum har de levt i ovisshet om vad som hänt deras son. Härefter hölls rättegång mot Quick, som framgår av tingsrättens dom, varvid föräldrarna efter många års ovisshet, sorg och saknad fick de veta av Thomas Quick vad han gjort deras son. Även rättegången var en fruktansvärtpåfrestande upplevelse för föräldrarna. Synnerliga skälföreligger att bevilja denna ansökan, eftersom föräldrarna inteinom för ansökan till Brottsoffermyndigheten föreskriven tid ägdenågon kännedom om vad som hänt deras son. Även om Thomas Quick i polisförhör i mars i 1993 började erkänna att han dödat Johan Asplund har polisen i sina utredningar och undersökningarinte funnit Johans kropp. Att Quick dödat Johan har enligtdomstolen styrkts vid den förhandling som hölls i Sundsvallstingsrätt.

Bortom allt rimligt tvivel har Kristina Hjertén von Gedda skriviten bok med uppenbara brister i dokumentationen.

Fotnot: Den i Johanfallet åtalade
mannens namn har ersatts med NN

Mer läsning

Annons