Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det visuellas poet

Alles nur Obst! — enbart frukt, förkunnar en handskriven lapp på kylskåpsdörren. Någon är tydligen noga med vikten, och jag som i ren desperation över bristen på blommor inhandlat den största chokladask jag kunnat hitta. Friederike Mayröcker som förra året firade sin 80-årsdag tar ändå artigt emot mina fyllda chokladhjärtan. Med ett sorgset leende som inte riktigt når upp till de sotade ögonen visar hon mig vägen in i sin skrivkammare.

Annons
Friederike Mayröcker föddes i tjugotalets Wien och anses som en av Österrikes främsta lyriker. Hennes verk är enormt. Sist jag räknade var dikterna 700 till antalet och det kommer ständigt nya. Skrivandet är ett sätt för henne att skapa sig identitet, förklarar hon för mig. Något att hålla sig i eller luta sig emot, ungefär som ett staket.
Eller vad heter det där som man håller sig i när man går nerför en trappa? En ledstång.
Det är sällan någon utomstående släpps in i det allra heligaste och jag rör mig försiktigt mellan travar av böcker och lösa pappersark med anteckningar.
Mellan två papperstravar står en liten grön skrivmaskin med läsglasögonen vid sidan om. Allt tycks ligga färdigt och vänta. Poeten behöver bara slå sig ner och höja handen i ett anslag.
Det är alltid svårast i början. Varje gång drabbas jag av samma kramp och av en känsla av att jag aldrig mer kommer att kunna skriva.
Det är hennes egen värld som skildras i dikterna. Barndomsminnen blandas med möten med andra människor. Ibland tycks det räcka med bara ett ögonkast och det är som om dikten får fart i samma stund som hon kliver ut på gatan.
Det visuella, understryker hon, är mycket viktigt. Hon är starkt påverkad av måleriet, där Matisse intar en särställning och till honom har hon skrivit ett prisbelönt hörspel som handlar om ett möte dem emellan.
Men lika viktigt är mötet med naturen. Varje sommar fram till hennes elfte levnadsår tillbringade familjen ute på landet i ett stort sommarhus. Depressionen på trettiotalet tvingade fadern att sälja, men upplevelsen av floran och faunan har hon burit med sig sedan dess som en dubbel identitet. I dikten till en vallmoblomma mitt i stan, i översättning av Ulla Ekblad Forsgren, visas Mayröckers känsla för det visuella i mötet mellan natur och kultur.

ett moln krönt av ärtgrön körsbärs-
frukt
och reliefer av kejsares
dubbelörnar avbildning på röda tegel vittrar
kyrkogårdsmuren
stödd endast av vintergröna rankor
rovfågellikt med flaxande vingar
står
hjärtat i uppvind, spanar efter byte

Hon drivs av passionen och i ett annat av sina hörspel låter Friederike Mayröcker den bortgångne livskamraten och tillika lyrikern Ernst Jandl komma till tals. \" I ett försök att föra en intellektuell diskussion kring litteratur\", förklarar hon för mig.
När han fortfarande levde talade vi sällan om litteratur. Det var nästan bara det privata som vi berörde.
Saknaden är fortfarande stark efter Ernst Jandl som gick bort 2000 och fastän hon ofta fick stå i skuggan av denne berömdhet berättar hon för mig att hon var beroende av hans själ.
Det var den hon hade förälskat sig i, även om han ofta var på dåligt humör och hon fick lida för den sakens skull, inte sällan i det offentliga. I den tidiga Vinterdikt har hon gett uttryck för sin kärlek och tillgivenhet.

vi bytte andetagen
de nakna själarna
ändå sa du
\"ditt indianhår ..\"

Och till slut står man där ändå alldeles ensam och övergiven. Men det är en bra känsla för då kan jag ju skriva. Ju ensammare man känner sig desto bättre arbetar man!
Som arvtagare till hennes diktimperium är den tyske författaren och poeten Marcel Beyer, vars roman Spioner översattes till svenska för några år sedan. En annan av Mayröckers arvtagare är den nyligen bortgångne tyske poeten Thomas Kling, som för några år sedan utgav en samling med personliga favoriter av hennes dikter. Han talar om hennes dikter i termer som lång halveringstid. De kommer att leva länge.
Friederike Mayröcker och Ernst Jandl avstod från att leva tillsammans i detta livet, \"annars skulle hon aldrig kunnat skriva\", men de har för länge sedan beslutat att de ska vila i samma grav. När Friederike Mayröcker är död ska ingen få se hennes ansikte. Hon vill ligga med ansiktet nedåt, förenad i en kyss med den man som hon varit nära i hela femtio år.
Men jag har inte tänkt att dö ännu! Jag har en del kvar som jag vill skriva.


Friederike Mayröcker
Indianhår - dikter i urval
Ellerströms förlag
Översättning: Ulla Ekblad Forsgren

Fakta/Friedrieke Mayröcker
Friederike Mayröcker föddes den 20 december 1924 i Wien där hon lever och verkar.
Efter kriget utbildade hon sig till lärare i engelska. Redan 1946 publicerades hennes första litterära verk i tidskriften Plan i Wien.
Sedan 1954 nära vän med Ernst Jandl, och tillsammans grundar de författargruppen i Graz. Hon har fått ett tjugotal litterära utmärkelser, medaljer och priser, varav det viktigaste kanske är Büchnerpriset som FM tilldelades år 2001
Sedan den första publikationen 1956 har Mayröcker utkommit med ett 40-tal verk.

Mer läsning

Annons